1–0 i matchen och 1–0 i matcher. Västerviks IK åkte till Tingsryd och gjorde det man behövde: stal en seger på bortais.
Vi hade kunnat sätta punkt där, för det är det väsentliga. Men jag tror inte att varje enskild match lever sitt egna liv i en matchserie utan det svårkvantifierade och luddiga momentumet följer med genom serien.
Därför är det viktigt att skärskåda den första matchen. Först det uppenbara: VIK har tagit sig över de mentala hindren i att dels vinna en match igen och dels vinna mot Tingsryd, i Tingsryd. Där har laget två referenspunkter.
Ledarstaben fick också ett kvitto på att Emil Kruse pallar trycket. Av de 45 skotten (jag upplevde det inte som 45) var det inte många som testade honom nämnvärt men han var absolut en av matchvinnarna. Victor Öhman fick göra mål igen och göra det som spelare av hans sort älskar mest: skillnad.
Jag upplevde också en bättre följsamhet i försvarsspelet, en större offervilja och en bättre enhetlighet. Visserligen från, som Anders Tegnell hade sagt, låga nivåer, men ändå. En klar uppryckning.
VIK har nu positionerat sig väl inför fortsättningen, skaffat sig sin mall att utgå ifrån och nu kan man putsa därifrån. Det skvättes fortfarande en del puckar nedifrån och man kan bli vassare i både omställningsspelet och runt offensiv målbur.
Tingsryd då? Visst, flera tongivande spelare saknades men min känsla såhär efter första matchen är att VIK inte har något att frukta.