VIK dras med gamla synder – men är på rätt väg

Det blev visserligen bara en poäng mot ett kraftigt skadeskjutet Västerås på hemmaplan och VIK misslyckades återigen att ta fullt betalt av en något slapphänt motståndare. Men jag tycker mig se att det här laget hittat något.

Filips Buncis har gjort ett bra jobb framför motståndarmålvakterna den senaste tiden.

Filips Buncis har gjort ett bra jobb framför motståndarmålvakterna den senaste tiden.

Foto: Jonathan Åhman

Krönika2023-12-14 16:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med en närapå fulltalig laguppställning är manövreringsrutrymmet för tränarna större och mot Västerås på onsdagen fick vi se prov på det. Nichlas Falk bänkade en sval och frustrerad Jake McGrew i förmån för Carl-Henrik Edwardsson, som tackade genom att stöta in 4–4-pucken i den svängiga matchen. Anton Björkman är en av de mer meriterade backarna men om jag inte såg fel spelade han inte en sekund mot Västerås. Det påtalas ofta men tål att upprepas: konkurrens är otroligt viktigt för att få ut max av spelarna. Victor Öhman har plockat in en del pjäser och det var nödvändigt för att Falk och Hagelin ska kunna bedriva en utvecklande, kravställande verksamhet.

VIK dras fortfarande med gamla synder. Man släpper in tidiga mål jämt, man skänker bort nåt per match, tar sina onödiga tvåor, spelar fast sig emellanåt och målvaktsfrågan – vem ska man satsa på? – behöver få sin lösning senast ett par veckor efter nyåret. Cody Porter har inte imponerat hittills men jag avfärdar honom inte ännu.

Det viktigaste är kontinuitet och vanor. VIK behöver gnugga. Träna med kvalitet och få ordning på de spelmässiga delar som fortfarande inte sitter. Med mer inövade mönster blir den enskilda spelaren flera procent bättre. För även om Öhman petar in ett eller två namn till så är det ingen frälsare som kliver in i omklädningsrummet. Den enda rimliga vägen för VIK att vandra är den där man höjer snittkvaliten på befintliga spelare genom samspelthet och individuell utveckling kryddat med självförtroende och trygghet.

Och nånstans tycker jag mig se att de är på rätt väg. Pucken är mer i VIK:s ägo nu och man verkar ha fått en nyfunnen tro på det mer primitiva och direkta offensiva spelet. Cedric Lacroix klev in framför kassen i sin debut och påminde om att är man där så händer bra grejer. Vi ser samma sak i power play där både Hugo Gabrielson och Elias Sjöström skjutit bra men det är grabbarna framför mål som gör grovarbetet.

Får man upp boxen till en respektabel procent, tar nån färre tvåa per match och nöjer sig med att bjuda på ett mål i varannan match istället för i varje kommer det synas i poängkolumnen. Små justeringar gör sammantaget stor skillnad. Den knepiga bortamatchen mot Mora på fredagskvällen är ett utmärkt tillfälle att få ytterligare någon bit på plats.