Mina önskningar slog in och jag tog mig hela vägen från Sälen till Mora. Resan till mål var dock så mycket mer än att bara stå på benen och njuta längs vägen.
Starten i Sälen går klockan åtta och endast några hundra meter in på sträckan hägrar en lång brant backe som brukar ge upphov till en flaskhals fylld med längdåkare. Mina tre första kilometer av loppet tog en dryg timma.
Efter den inledande backen flöt de första milen på relativt enkelt. Det är lätt att tänka på annat när spåren går över de fantastiskt vackra myrarna och det finns trevliga åkare att prata med. Vasaloppet är sannerligen något av ett jippo, under de första milen kunde jag underhålla mig med att kika på när SVT direktsände från spåret och småprata med ett team där en av åkarna skidade baklänges för att samla in pengar till kriget i Ukraina.
Efter ungefär tre mil träffade jag på mina, och mina medåkares, tre supporters som tappert hejade på oss hela dagen. Det var ett glatt möte och jag kunde stanna till för både en kram och clementin. Därifrån skidade jag piggt iväg. Lyckligt ovetandes om att jag några kilometer senare skulle dundra rakt in i över en mils lång vägg, en vägg som bland annat bestod av backarna upp till Evertsberg.
Under den kommande milen befann jag mig helt under isen och musklerna kändes helt slut. Där och då var allt jag kunde tänka på att jag hade så ont i ryggen och att jag inte ens kommit halvvägs. Om jag var så trött redan skulle det aldrig gå hela vägen.
Vid kontrollen i Evertsberg väntade tack och lov mina tre supporters. De hjälpte mig att öppna min medhavda kexchoklad och torkade mango. Där var det ungefär halva loppet kvar och jag var inte så pigg längre.
Men när jag lämnat kontrollen i Evertsberg hände det något. Antingen var det energin från hejaropen, kexchokladen eller de efterlängtade nedförsbackarna som stundade efter Evertsberg som på ett magiskt sätt gav mig ny energi. För några kilometer senare hade jag minsann skidat igenom den där väggen.
Jag hade kommit ut på andra sidan och hade inte alls lika ont längre. Det var fascinerande hur kroppen i ena stunden skrek till mig att sluta för att minuter senare återhämta sig och övergå till en någorlunda stark känsla. Det var en häftig upplevelse att få känna sig så mentalt stark som efter jag tagit mig igenom den där väggen av smärta.
Den känslan gjorde resten av loppet till en mycket trevligare upplevelse. Det gjorde såklart ont, men rösten inom mig sa hela tiden "om du klarat det där kommer du klara resten". Inför loppet trodde jag att den sista milen skulle vara mest mentalt jobbig men helt ärligt kändes den som en piss i havet i jämförelse med de tidigare åtta milen. Det är förundransvärt att en mil några timmar tidigare kunde kännas oändlig när denna sista mil endast kändes som transportsträcka.
När jag skymtade upploppet fanns det inget att spara på längre, jag spurtade så gott jag förmådde för att klippa oviktiga sekunder på min sluttid. Väl över mållinjen tackade kroppen och knoppen för sitt och tårarna gav sig själva till känna. Jag fick äntligen vila.
Trots topparna och dalarna av känslor är det något inom mig som säger att denna förstagångsåkare inte är en sistagångsåkare. Nästa år går det 100:e Vasaloppet av stapeln och visst är det väl något symboliskt häftigt med att få delta i det 100:e loppet?