Hösten har varit besvärlig för Västerviks IK. Fjolårssäsongens toksuccé har varit ett minne blott och olyckskorparna har kraxat negativt då framgångarna har uteblivit.
Jag är varken dum eller blind, och ser givetvis att det finns saker som inte är jättebra hos VIK.
Framför allt: powerplay-spelet är en katastrof (VIK har bara gjort ett PP-mål på hela säsongen hittills), och effektiviteten överlag har varit för svag, VIK skapar ofta mycket men behöver oerhört många chanser för att till slut få in pucken. Magin från ett år sedan är borta.
Då kändes alla matcher möjliga att vinna.
Nu känns alla matcher möjliga att förlora.
Men ärligt talat: vad hade folk väntat sig?
Den offensiva kraft som VIK har tappat i form av Fredric Andersson, Olle Liss och Conny Strömberg har ersatts med spelare som Alexander Wiklund, Patrik Blomberg och Oskar Svanlund. Den sistnämnda trion är tveklöst duktiga hockeyspelare som har fördelar gentemot deras föregångare, men på en sak är de definitivt sämre och det är att slå en avgörande passning eller sätta dit pucken när läge ges.
Det är också Hockeyallsvenskan som klubben huserar i. Här består motståndet av stora klubbar som Leksand, Modo, AIK, Björklöven och Timrå – inte Lindlöven, Grästorp, Tyringe och Kumla. I det nuvarande sällskapet är VIK en miniaktör i dagsläget och det får man aldrig glömma.
Bli gärna besviken om det går dåligt.
Men bli desto gladare när det går bra.
Jag ogillar nutidens populära inslag där slutsatser dras, helst snabbt. Domedagsprofeter ropar kris och kräver stora förändringar så fort det går lite tungt.
Får jag be om lite sans?
Det är bara gått nio omgångar av Hockeyallsvenskan. Det återstår en ocean av matcher. Mycket kan, och kommer, att hända.
Jag säger inte att VIK kommer lyfta sig markant och ta fem raka trepoängare. Men jag säger att vi bör vänta ytterligare ett tiotal omgångar innan vi kan dra några stora slutsatser.
Superderbyt mot IK Oskarshamn var ett klockrent exempel på att vi inte kan diagnostisera huruvida förhoppningarna på VIK ska ligga på en topp åtta-placering eller att undvika de två nedersta platserna.
Under de två första perioderna var VIK som flera gånger förr den här säsongen. Högoktaniga målchanser brändes. Roger Forsberg måste ha varit mer frustrerad än gemene man när en IKEA-möbel ska skruvas ihop.
Ärkerivalen ledde med 1–0 inför tredje perioden. Känslan var att IKO, som har skrapat ihop bra mycket mer poäng än VIK under inledningen, äntligen skulle få besegra VIK efter de fyra raka derbyförlusterna förra säsongen.
Det hade varit symboliskt. Oskarshamn, som varit länets hockeygiganter i över 20 år, skulle befästa sitt återtagande av tronen efter att VIK varit uppe där i fjol.
Då brakade det loss. Om VIK bjöd på en orgie i missade målchanser under de första två perioderna, så bjöd de på en orgie i det finaste med hockeyn under slutet av matchen.
"Visa hjärta", sjöng VIK-klacken inför tredje perioden.
Laget gjorde mer än så.
En summering: VIK vände 0–1 till 2–1 inom loppet av 29 sekunder. Lagen brände varsin straff under samma minut. Joakim Englund pangade in 3–1, hans första mål i Hockeyallsvenskan efter 66 mållösa sådana. IKO tog sig ur punggreppet och tog sig ikapp till 3–3. Och Patrik Blomberg blev ensam målskytt och matchhjälte i straffläggningen.
Jag var mer yr än efter en heldag på Liseberg.
De resterande 43 omgångarna i Hockeyallsvenskan kommer alla att vara ovissa för VIK. Supportarna kommer att slitas mellan hopp och förtvivlan. Precis som mot Oskarshamn.
En ny tredjeplats är en utopi. Och vi får vänja oss vid att stadens hockeyhjältar inte är lika vassa offensivt som i fjol.
Men det behöver inte betyda att det är dåligt.
"Det är vi som är storebror", sjöng VIK-klacken efter matchen.
Skönt att något är som förra säsongen i alla fall.