Tio minuter hann gå. Sedan hade Mora välkomnat, tackat och skickat hem VIK. 2–0 och, ja, det återstod fem sjättedelar av matchen men i praktiken var den ju avgjord. VIK är just nu inte bättre än att lag av Moras dignitet mer eller mindre kan borsta av dem och hämta hem poängen.
För VIK gör inte särskilt mycket åt det. Klubben har en av de minsta spelarbudgetarna och det är verkligen sant att du får vad du betalar för men samtidigt har VIK förlorat det som gjort dem framgångsrika tidigare år: insikten i vad det betyder. Det betyder dels att du får hitta framgång på andra sätt än de konventionella men också att du gör de konventionella, eller grundläggande, bitarna bättre än din motståndare.
Det är svårt att vinna hockeymatcher om du inte vinner närkamper, tekningar eller 50/50-puckar. Det är svårt att komma till avslut om du inte har pucken och det är svårt att vinna matcher om du inte kommer till avslut och mål. Allt det där bottnar i inställningen, mentaliteten, attityden. Mot Mora såg VIK minst sagt bekväma ut och, självförtroende i botten eller inte, det oroar mig mer än ett utsatt tabelläge eller tunn trupp.
Många poäng kvar att spela om, ja. En stund till. Det visslar till så är det fem-sex fighter kvar och VIK har inte råd att slänga bort poängchanser på det här sättet om man har som ambition att hålla drömmen om att slippa kval levande hela vägen in.
Där lär man hamna. I kval alltså. Alla trender visar på det. Och väl där är det sällan flashigast spel som vinner utan i en krävande och ångestladdad bäst av sjua är det närkamper, skott-täckningar, trafik mot mål som fäller avgörandet. Att VIK just nu uppvisar så lite av den varan gör mig orolig. Man kan förlora resten av grundserien och vinna fyra matcher i play-out, så funkar det, men först när man visar upp en vilja på regelbunden basis, inte bara nån ströminut här eller nån period där, tror jag att det här laget kan hålla sig kvar. Det vill jag se – och då kommer poängsnittet att höjas per automatik.