Balanserad såtillvida att spelare inte behövde dubbelskiftas, fick uppgifter anpassade efter sina attribut och att Martin Gudmundsson kunde pumpa på med sina formationer och fördela sina resurser på ett mer tillfredsställande sätt.
En spade fick återigen vara en spade, för att damma av en sliten parallell.
VIK gjorde processen kort med Södertälje på tisdagskvällen. Vi ska inte ta ifrån VIK något – de behövde poängen och de behövde att de är på rätt väg-kvittot mer – men SSK anno 2021 är...beigt. Man har satt ihop ett lag av mittenspelare från andra allsvenska lag och de spetsvärvningar man tänkt krydda med har fått lämna för att de "ställde krav". Jag får inte ihop det. Insatsen i Plivit Arena på tisdagen vittnar om att tabellplaceringen inte ljuger. De åstadkom i det närmsta ingenting och har vunnit två av de tolv senaste matcherna. Maken till oinspirerat är svårt att hitta. Man får som lag inte klappa igenom på det sätt Södertälje gjorde i slutperioden. Med tanke på premiärdebaclet, där SSK förlorade med 10–2 hemma mot Björklöven, måste något vara monumentalt fel. Jag kan inte se Jörgen Bemström fortsätta som huvudtränare efter det här. Laget ser ut att ha övergett honom.
Matchen finns inte jättemycket att skriva om. Hemmalaget gynnades av det tidiga målet – 20 sekunder tog det innan Mattias Wigley hade gett laget ledningen, vi återkommer till honom strax – och av de direkt svaga ingripanden från startande i bortaburen, Fredrik Bergvik.
När Bergvik för andra gången släppt ett billigt från Skyler McKenzie byttes han ut men då stod det 4–0 på tavlan och saken var avgjord. McKenzies mål må ha kommit från taffligt målvaktsspel men visst ska kandensaren ha cred. Han har en tydlig mentalitet där han vill ta pucken till mål, testa skott från möjliga och omöjliga vinklar. Då får man betalt. Fyra mål från McKenzie som nu är uppe på tvåsiffrigt antal mål för säsongen. Fler än Joakim Hagelin, Oscar Pettersson och Kellen Jones gjorde på hela fjolårssäsongen, för att ställa det i perspektiv.
Förutom McKenzie och Edvin Olofssons stabilitet längst bak var det fjärdekedjan som drev VIK den här tisdagen. Gudmundsson är något på spåren där med Wigley, Alexander Hilmerson och William Wiå. De har inte den här fulheten och retsticke-egenskaperna som "OP" eller Gilbert Gabor hade ifjol men de har en intensitet, en fart och en tyngd i sin åkning som gör dem jobbiga att ha emot sig.
10–0. Det är svårt att greppa. Det var nästan genant att titta på och jobbigt att se hur tidigare VIK-spelare som Erik Ullman, Alexander Anderberg och SSK-kaptenen Emil Alba bara ville försvinna.