Jag är inte alltid den optimistiska typen, det ska erkännas, men när det gäller Åtvidabergs FF i superettan fick jag redan förra hösten en bestämd känsla att det skulle bli ett bra 2017. Efter några inledande förluster i våras kände jag mest att ”äh, ingen fara, det kommer att vända.”
Nu efter två raka vinster?
Tja, jag hoppas att ingen i närheten av ÅFF tänker som jag gjorde.
Att faran är över.
Det är den inte.
Är det något som är viktigt med vinster som den mot Gais så är det att komma ihåg vad som låg bakom. Det är en tunn linje mellan mod och övermod och det är ingen tvekan om att ÅFF för ofta trampade över den linjen i våras. I en så jämn och krävande serie som superettan får inte finnas någon risk för tramp i bekvämlighetsfällan. Ingen får vara nöjd. Någon gång.
Det är bara att ta med det som en läxa inför andra halvan av säsongen.
Allting går utom små barn, men ingenting går av sig själv. Med bra spel kommer du långt, med hårt jobb kommer du ännu längre. Det är bara titta på det smått osannolika som inträffade på Friends i fredags.
Två trepoängare i rad ger förstås en boost för sargade självförtroenden, men fortfarande är det en bra bit dit åtminstone jag trodde att ÅFF skulle vara i tabellen. Det har varit för mycket som inte varit bra, det har varit för mycket skador för att det ska vara bra.
Men nu finns i alla fall något att tro på – och att inte glömma.
Bäst mot Gais?
Tja, det är svårt att inte gilla Fredrik Holsters och Simon Helgs kreativa fötter. Men utan det starka defensiva jobbet hade det inte gått och sjutton vet om inte Hampus Holmgren gjorde personbästa på högerbacken.