Fredagens match mellan Västervik och Tingsryd var höstens "VIK-kronan", där sponsorer bjöd på inträdet.
Jag minns inte när exakt men jag tror det var i samband med de "virtuella" VIK-kronorna förra året som man ändrade koncept. Förra säsongen, pandemi-säsongen, var det fullt logiskt att få företagen och sponsorerna att gå in med en fast summa för att på så sätt säkra pengen med tanke på att knappt någon publik var tillåten.
Ur ett ekonomiskt perspektiv kan jag se fördelen med att göra det även i år, trots att alla publikrestriktioner är slopade. Man är inte beroende av att verkligen driva folk till hallen utan även om folk väljer att gosa ner sig i CMore-soffan rullar kulorna in. Tyvärr tror jag man kan gå lite vilse där.
VIK är inte ensamma om att göra såhär, ska sägas. Det är allt vanligare och som sagt – det är lätt att förstå och det är alltid vanskligt att ifrågasätta eller kritisera ideellt arbetande personer.
Det jag menar att man går miste om är möjligheten att locka till sig nya åskådare på sikt. Lägg en kraftansträngning på att få folk till hallen och hoppas att de får mersmak. Annars finns en risk att man står där med en ny arena men inga åskådare att fylla den med.
Som företagare kanske man rentav ska ställa som krav att man betalar per åskådare för att på så sätt "tvinga" VIK att göra jobbet?
För några år sedan, när VIK-kronan var just en krona per åskådare, var det hype och engagemang kring matcherna, som var en möjlighet för de som vanligtvis inte hade råd eller var tveksamma att gå på hockey. Den här gången visste jag knappt att man körde kampanjen och min känsla var att det var samma folk som var där, de som alltid går.
Kanske var det tur att det inte var fler som såg den här ganska bleka tillställningen, där Tingsryd var mindre dåliga. VIK gick mållösa ur en match för tredje gången i rad, vilket måste vara något slags rekord. Det blir stökigt, rörigt och för mycket på chans när man får lappa och laga på det sätt som Martin Gudmundsson tvingats till nu. Lördagens match, där man kunde pumpa på med fyra kedjor, var verkligen ett fall framåt ur det hänseendet. Det blir en annan rytm och lugn med intakta formationer.
Till sist: speakerdebut (?) från gamle storbacken Stefan Persson i fredags. Han skötte det med bravur. Han har något så sällsynt som en behaglig stockholmsdialekt. Kan han ge Jacob Asp Norling en fight om förstamikrofonen?