När ÅFF-spelarna gick av Kopparvallen efter 1–1 mot Falkenberg spelades Monty Python-klassikern ”Always look on the bright side of life” i högtalarna.
Kändes rätt typiskt.
Man kan se det från den ljusa sidan och säga att ÅFF efter tre sorger och minst lika många skadebedrövelser under senaste veckan tog årets första poäng i superettan. Alltid något.
Men det är också tydligt hur spelet fortfarande haltar.
Rejält.
Är det något som saknas så är det ett passningsspel värt namnet. Nu kom Fredrik Holster in och bidrog efter en tuff start inte minst med passningar som gick framåt och bidrog till att höja farten. Då, under andra halvan av första halvlek, fanns också en vänstersida där framförallt Simon Marklund hade mycket spring i benen och skapade mycket.
Tyvärr glömdes det sedan helt bort att spela på den kanten.
Hm.
Av de som försvunnit från i fjol saknas spelmotorn Ammar Ahmed mer än någon annan. Kreativiteten. Rörelsen. Förmågan att göra saker i fart. Nu går för mycket för långsamt, för mycket i sidled eller bakåt och alldeles för lite i djupled. En massa kortpassningar på egen planhalva ger oftast bara chanser åt fel håll.
Nej, det är inte kris.
Med möjligen en dåres envishet hävdar jag att det finns så mycket potential i den här ÅFF-upplagan att jag omöjligen kan se en säsong för att hålla näsan över ytan i bottenträsket.
Men för att hålla obehagliga hjärnspöken på behörigt avstånd måste det snart komma en seger. Mer än taktiska förändringar behöver Roar Hansen, tränaren, fundera över hur mentala knutar ska lösas upp.