"Jättetråkigt, men Allsvenskan är ingen kyrkogård".
Så skrev jag i en krönika hösten 2014 när det blivit klart att Västervik Speedway åkt ur Elitserien.
Det var helt sant. Allsvenskan har de senaste åren varit en serie som bjudit på mycket underhållande speedway, nya stjärnor har kommit fram och drömmar har skapats.
Och det är ett paradis för klubbar med sargad kassakista för att kunna sanera sin ekonomi.
Men med allt det här i beaktande: för Västervik Speedways del var beslutet om att nu tacka ja till platsen i Elitserien det bästa och enda rätta.
Västervik har fått tre år på sig att samla kraft, både ekonomiskt och organisatoriskt. Om de hade tackat nej en andra gång hade det skadat varumärket kraftigt, ja hela sporten hade fått sig en rejäl törn när det gäller anseende.
I och med att Elitserien stängs under tre års tid är det ett gyllene läge att ta klivet tillbaka till finrummet, där Västervik hör hemma.
Allsvenskan kommer fortfarande inte att vara en kyrkogård, även om den för några år tar ett påfallande steg närmare det hållet. Kvalitén och draget kring serien kommer att sänkas drastiskt. Och hur många lag kommer ens vara med i serien nästa år?
Västervik hade lägre publiksiffror i år jämfört med i fjol. Det är motsatsen till en vågad gissning att tro att en fjärde säsong i Allsvenskan, vid två "nej tack", hade fått publiksnittet att minska ytterligare med ett hundratal personer.
Ordval betyder mycket. Västervik valde bort nej till förmån för ja.
I stället för något som kan liknas vid en kyrkogård kommer klubben nu befinna sig i något som kan liknas vid ett himmelrike.
Jag förstår vilket hårt jobb som har pågått bakom kulisserna hos Västervik Speedway för att klivet skulle kunna bli verklighet. Även om Elitserien blir en stängd liga, så kommer det fortfarande att kosta så oerhört mycket mer att köra där.
Fördelen med att ligan är stängd är dock att Västervik nu – utan att det är hela världen – kan strunta i ett förstaval som kräver lite för mycket i lön och i stället välja andravalet med mer modesta anspråk.
Och att det går att uträtta stordåd utan det bästa laget på pappret visade Smederna onekligen genom hela årets SM-slutspel. I grundserien gjorde Lejonen samma sak.
Det blir nu hyperintressant att följa hur Morgan Andersson formerar sin trupp. Personligen så tycker jag att Peter Ljung vore en kanonförare att ha i laget, Ljung har ett inbjudande snitt och är populär på Stena Arena.
Jag lockas även av tanken att ge egne junioren Anton Karlsson chansen, men inser att det kan vara ett år för tidigt. Anton skulle nog må bäst av en full säsong i Allsvenskan först, och att en äldre ungtupp som Joel Andersson kanske vore ett klokare val.
Sedan ska ett gäng utländska förare in också. Jag har fullt förtroende för Morgan Andersson kring rekryteringarna. Han har sina speedway-tentakler överallt. Morgan känner så gott som alla förare, mekaniker, sportchefer, trimmare, förares kusiner, ja ni förstår poängen: han kommer få ihop ett slagkraftigt lag, framför allt på hemmaovalen.
Senaste elitseriematchen Västervik körde var borta mot Vetlanda 19 augusti 2014. Västervik föll stort med 32–16 i en avbruten match på grund av vattensjuk bana.
Jag var på plats och minns det väl. Västervik var redan körda och ville få matchen ur världen. Peter Ljung var bäste poängplockare med fem poäng på två heat. Tomasz Jedrzejak och Tobiasz Musielak var likbleka. Jaroslaw Hampel, Bartosz Zmarzlik och Emil Sayfutdinov i Vetlanda åkte åttor runt Västervikarna.
Västervik var en klubb som mådde piss.
Efter det där har Västervik kört 41 matcher i Allsvenskan och vunnit 33 av dem. Hela föreningen har genomgått en renässans.
Västervik är numera en klubb som mår väldigt bra.
Och det där "ja-beslutet" som styrelsen fattade betyder allt.
Speedwayen i stan riskerade att bli ljummen.
Nu är den stekhet.