Jag åkte till Oskarshamn och BeGe Hockey Center under fredagskvällen ganska förutsättningslöst. Ta in intryck, studera främst IKO på nära håll. Förhoppningsvis kunna få ett ord med före detta VIK-duon Oskar Drugge och Patrick Blomberg. Ingen av dem kom till spel, inte heller Adam Åhman i IKO. Nåväl. Jag fick en kväll att minnas ändå.
När Jonas Engström, rivjärnet, tanken, bulldozern, skickade in 3–2 i matchen och 1–1 i matcher framkallade han ett segervrål som måste hörts åtminstone till Gunnebo. Matchen i sig var precis så intensiv, bra och spännande som man som neutral åskådare vågar hoppas på med alla de ingredienser som ingår i en sådan cocktail. Det var en intressant coachmatch, fysiskt spel, starka offensiva prestationer, en slutminutskvittering och sudden-avgörande.
Tidigare under säsongen när jag kikat på IKO har jag inte blivit särskilt imponerad. Överkonstruktivt och sårbart har jag tänkt. Må vara att de hade problem mot VIK (3–1 i matcher till VIK) och att jag har prickat in "fel" matcher. Men den självklarhet och konsekvens de visade upp i sitt spel igår hänförde mig verkligen. Det krävs en enorm mental styrka för att spela den sortens spel med så mycket i potten.
Om vi fortsätter hålla oss till det som skedde på isen en stund till vill jag lyfta fram ytterligare en faktor som gör att IKO är i den sportsliga sits de är just nu: rollacceptans. Samtliga spelare gör grundjobbet och sedan utför de sina respektive uppgifter, som individer och formationer, till punkt och pricka.
Det är en lång kvar att vandra för vår grannes klubb och de måste vinna tre till om SHL-drömmen ska bli verklighet. Svindlande tanke, ändå, att IKO spelar SHL. Oavsett var det slutar så kommer detta såklart ge en jäkla massa positiva effekter för IKO, kommunen, deras sponsorer, juniorlag och hela vägen ner. De har varit på elitnivån i över 20 år och har därmed kommit bra mycket längre än VIK på alla sätt (jag orkar inte öppna arena-dörren idag) och nu kommer deras utdelning.
Något som bidrog till stämningen, på gott och ont, var Timrås klack. Jag har få favoritlag i idrotten överlag, AIK Fotboll är egentligen det jag följer helhjärtat, och ofta när jag kollar på en match håller jag på den klubb som känns mest sympatisk. Därför vill jag att Timrå åker ur. Det beteendet bortaklacken visade upp på fredagen var odugligt. Ett gäng 15-20-åringar, och en del klart äldre än så, ägnade sig under hela kvällen åt att provocera, uppvigla, håna, skrika könsord och söka bråk med hemmafans på sittplats. Vaktstyrkan hade att göra och jag är förvånad att de inte rensade upp i bortaklacken mycket hårdare. Efter slutsignal var klackledaren påväg över skyddsgallret och in mot pressläktaren. Mycket märkliga scener och det var inte den bilden jag hade av Timrå och deras fans. Och jag är medveten om att det finns rötägg i varje förening och att det kan vara hårt att basera min uppfattning på ett enskilt tillfälle.
Efter matchen pratade jag med en del personer från olika delar av hockeysverige som tog upp ämnen som ekonomi, sittplatser, arenakrav, eget kapital och så vidare. Jag kände bara: en kväll som den i fredags är det strunt samma. Det är ishockey, slutspel, övertid, en hemmapublik som jublade som de aldrig jublat innan och en SHL-dröm inom räckhåll. Det andra kan vi stöta och blöta senare.
Drygt sju mil hem och på vägen tänkte jag utopiskt hur VIK kan ta sig dit IKO är. Omöjligt? Absolut inte. En stark säsong kan man komma långt på. Men som jag sa tidigare har IKO kommit långt och har en allsvensk organisation som är riktigt stark, en etablerad juniorverksamhet, en fin arena (orkar inte, sa jag) – så nog finns det en hel del att vara avundsjuka på hos IK Pucken.