Det hade varit lätt, ja. Men de ville annat.
Bode Wilde såg ut att tycka ishockey var roligt, Sebastian Benker fick med sig pucken, Danny Kristo(!) körde över Emil Andrae, Erik Gustafsson var en bjässe där bak och allt gick VIK:s väg i en fullständigt magnifik period. Till och med power play funkade. Inledningen där VIK hämtade ikapp var något av det mäktigaste jag upplevt i den här ladan.
Inte nog med att man vände matchen och hade en ledning med sig in till slutperioden, man hade återtagit den heder som gått förlorad i de föregående storförlusterna, givit fansen en positiv känsla och något att ta med sig från matchen – från matchserien, från säsongen rentav – oavsett utgång.
Den som eventuellt trodde att VIK mentalt redan packat minibussarna för lagresan till Sälen (jag) fick motsatsen bevisad å det kraftigaste. Laget spelade med den offervilja och glöd man måste ha för att komma upp i en prestation av det här slaget och jag unnar dem verkligen att visa alla att de, åtminstone i en match, kan besegra ligans storfavorit.
Tidigare har vi snackat om att HV71 varit så otroligt bra. Det är alltjämt sant men jag vill inte komma dragandes med något om att de slappnade av och bjöd in VIK i den här matchen – det här ordnade VIK på egen hand. Credit where credit is due, om vi ska forcera in en lite onödig anglicism.
Pallar VIK att upprepa det här på fredag, i Jönköping? Det enkla och av oddsen uppbackade svaret: nej. Och det känns någonstans okej. VIK vann sin sannolikt sista hemmamatch för säsongen och det är en jäkla skillnad att lämna en säsong med 2–11 och det här. Baskern: av.