Sommarvärmen fortsätter att gassa trots att det bara är slutet av maj och jag satte mig i det lilla mediabåset på Kopparvallen. Framför mig fanns det två lag som båda kämpade om att inte fastna i bottenträsked av division 1 södra.
Av någon anledning så förväntar jag mig alltid en toppklassig fotboll när jag kliver in på Kopparvallen. Det är som att det någonstans i mig har satt sig att ÅFF är ett allsvenskt lag. Minnen från östgötaderbyn mellan IFK Norrköping och Åtvidaberg sitter kvar i mig som att det var i går. Det sitter hårt inne att inse och förstå att ÅFF just nu är ett bottenlag i division 1 där allsvenskan inte ens är nära. Någonstans fortsätter jag att ljuger för mig själv inför varje match. Kanske är det så att de gamla traditionerna från förr sitter så hårt rotade på Kopparvallen att det är svårt att gå vidare – det är svårt att glömma.
Varför är det så egentligen?
Åtvidaberg är en liten stad utanför Linköping som, när man tänker logiskt, kanske inte borde vara ett ställe man förknippar med elitfotboll. Men av någon anledning fortsätter jag att göra det – och någonting säger mig att jag inte är ensam. Jag tror tyvärr att inställningen jag själv har till detta lag kan hämma mer en hjälpa det läget som klubben ligger i just nu. Förväntningarna är så höga att pressen är orimlig på detta unga lag. . . utan att det egentligen finns någon tyngd i förväntningarna alls.
Man kan inte leva på gamla meriter och inte heller tänka för mycket framåt – det gäller att leva i nuet. Det finns samtidigt mycket talang och potential i det nuvarande laget och några av spelarna tror jag absolut kommer klättra i seriesystemet på ett eller annat sätt. Men man kan inte fortsätta förvänta sig samma kvalité som tidigare. Det gäller att kliva av de höga hästarna, se ödmjukt på uppgiften och se läget för vad det är. Nej, ÅFF är inte i allsvenskan längre. Det är bara att inse.