Förlust med tre mål är inget ovanligt i ishockey. 3–0, 4–1 och 5–2 är alla resultat du ser på text-TV varje vecka. 8–5 blir det snarare när Sandviken möter Edsbyn i bandyns Elitserie men det händer även i hockey. Nej, VIK var inte fem mål sämre än Halmstad i första. Det var en hockeymatch som knappt tål att analyseras, det var en X-faktor-match, en sån som ploppar upp då och då. Som när VIK slog Södertälje med 10–0 för bara tre år sedan. Jag har inga problem med att VIK förlorar borta mot ett stundtals rätt bra Halmstad, jag har insett att årets VIK inte är något Harlem Globetrotters som vinner utan att smutsa ner sig.
Jag har däremot problem med hur man förlorar mot Halmstad.
Med 8–5.
Debatten under hösten, främst under de senaste veckorna, har handlat om huruvida det finns en trovärdighet, långsiktighet och hållbarhet i VIK:s A-lagsverksamhet. Jag har varit tydlig med min ståndpunkt redan från i somras; jag hade hellre sett en mer modest satsning med fokus på andra värden än vunna ishockeymatcher och inspelade poäng. Så sent som i förra veckan skrev jag att jag inte känner särskilt mycket för det här laget, trots den uppenbara individuella skickligheten, och vad jag har förstått finns det en stor andel VIK-fans som känner detsamma.
Jag tror folk börjar tröttna ordentligt nu.
Publiksiffrorna fortsätter dala, ekonomin är havererad och på isen står 22 spelare av vilka 20 nånting för ofta i dessa 13 omgångar sett ut att inte vilja vara där. Det är sammantaget för slappt, lamt, tafatt och väldigt långt ifrån det som kännetecknade ett VIK-lag för inte för många år sedan.
Jag vill poängtera att jag inte per automatik har något emot ett hopplock av spelare utifrån, några av mina favoritupplagor av VIK saknade helt egenfostrade spelare.
Det bottnar återigen i trovärdigheten i, ursäkta ordet, projektet. Hade Björklöven ramlat ur Hockeyallsvenskan med sin kassakista hade en satsning av den här digniteten varit befogad. VIK gjorde ett minusresultat på driften på i runda slängar sex miljoner förra säsongen. Med en omsättning på knappt 20 miljoner. Man klarade sig undan tvångsdegradering tack vare ett extra kontrollår och nån luddig paragraf om att man inte kan dubbeldegraderas. Då anser jag inte en satsning med en av ligans dyraste trupper befogad. Det är där det skaver hos mig.
Underläge med 5–0 efter en period. Som ett tvärsnitt på hur varumärket Västerviks IK mår för stunden.
Jag drar mig för att påstå att spelare inte gör sitt bästa och utgår alltid från att alla gör sitt, jämt. Man kan ha en dålig dag, absolut. Och det som skiljer spelare i allsvenskan och ettan åt är förmågan, orken, att hålla sin nivå. I ettan kommer prestationerna att variera på ett tydligare sätt. Men utifrån det vissa spelare presterat tidigare och hur de uppträder nu känner jag att det finns fog att ifrågasätta glöden, viljan, hungern. Antingen det eller så bedriver de någon slags självdestruktiv kampanj för att få till en förändring i båset. Oavsett vilket är det ingen bra grogrund för varken spelarens utveckling eller klubbens långsiktiga överlevnad.
Resultatet i den enskilda matchen är sällan så viktigt som man tror, oaktat vinst eller förlust. Det är den där jämnheten, snittet över tid, som fäller avgörandet. VIK hade behövt vinna mot Halmstad, inte för poängen främst, utan för schwunget det skulle ge. Nu har de istället 0–5 mot toppkonkurrenterna. Och fler kritiska röster mot sig.
Hur reser man sig ur det här? Sparkar tränare? Det är ofta formulär 1A-draget då det är enklare att byta en coach än 20 spelare. Värvar en ny målvakt? Kanske. Det hade kanske vänt trenden, fått VIK att flyga högt. Med vilken slutdestination? Hockeyallsvenskan igen, med i bästa fall samma förutsättningar som senast minus den kärna och den ledning som tog dem dit?
Nä, givet förutsättningarna – den risiga ekonomin, det faktum att inget lag åker ur, det uppenbart svalnade intresset – ser jag egentligen bara ett rimligt scenario. Vaska säsongen, sportsligt. Lämpa av allt som går, spara varenda krona. Slutför säsongen med spelare som bor på orten. Det finns en hel uppsjö av tidigare VIK-spelare som kan snöra på sig rören igen. Ring runt till de som är i någorlunda fysisk form, ge dem återstoden av hösten att träna upp sig. Fyll upp med de juniorer som klarar av det fysiska spelet på seniornivå. De hade förmodligen inte vunnit många matcher i allettan när det är dags – men vad fan gör det? Det skulle dels visa handlingskraft, dels signalera en omstart som alldeles uppenbart behövs. Både publik- och försäljningssiffror hade ökat, det är jag övertygad om.
Något måste ske för just nu har jag svårt att se vem VIK:s A-lag är till gagn.