Ni som följt mina krönikor under åren (mamma, pappa och några till) kanske får en liten déjà vu-upplevelse av det jag kommer skriva nu. Jag har nämligen varit inne på ämnet vid något tidigare tillfälle: hur jag skulle vilja att svensk hockey såg ut. Då menar jag inte nödvändigtvis ta tillbaka red line-offside (det borde vi) utan snarare hur serierna är strukturerade, vilka gemensamma avtal som finns och hur vi får tillbaka publiken – och känslorna! – till arenorna.
Arenorna gapar tomma runtom i Sverige. Det är inte bara Plivit Arena som har svårt att fylla stolarna, trenden är solklar runtom våra proffs- och semiprofessionella ligor: folk går inte på ishockey i samma utsträckning som för bara några år sedan. Att viruset fått ytterligare ett uppsving är förmodligen den stora boven i det dramat. Det för mig in på en lite mer övergripande analys av vad jag saknar i svensk hockey i allmänhet men ur ett Västerviks-perspektiv i synnerhet.
Idrott bottnar i tävling. I att nå sportslig framgång. Det är grundbulten hos mig och sannolikt de flesta andra. Åtminstone om vi pratar professionellt – det måste finnas något i potten. Men till vilket pris? För mig handlar det också om att enas kring något. Skapa känslor, engagemang och intresse. En mötesplats för människor över generationsgränser. Känna patriotism för sin klubb och sin stad. Få matchdagarna att bli höjdpunkten i den lokala kalendern, arenan/hallen att bli ett andra hem för ungdomarna.
Där klämmer den berömda dojan hos mig. Hur mycket jag än uppskattar Hockeyallsvenskan från mitt perspektiv där jag kan hårdbevaka ett lag på nära håll mot motstånd som HV71 och AIK, intervjua genomproffsiga och extremt lätt-tillgängliga och tillmötesgående spelare och ledare, så är det något som saknas.
Hellre matcher mot Vimmerby och Troja än Björklöven och HV71. Hellre grabben jag såg skjuta sönder garageporten som liten än en pengastinn amerikan.
Det är liksom inte...rotat. Håll två tankar i huvudet nu; det är ingen kritik mot VIK eller deras väg att gå för att nå sportslig framgång, som uppenbart varit framgångsrik. Inte nog med att klubben är uppe i Hockeyallsvenskan, man utmanar om slutspelsplatser år efter år. Jag är inte naivare än att jag förstår att man inte hade varit där man är idag om man haft sina spelare på halvtidskontrakt och på olika lågstadier som resurser 20 timmar i veckan samt spelat fem egna produkter från en juniorverksamhet som är eftersatt i relation till A-laget. Jag är lika imponerad som någon annan av det jobb som klubben under ledning av Lasse Jörbrink, Tomas Lind, Mattias Karlin, Emil Georgsson med flera har gjort det senaste decenniet.
Man kan uppskatta något men samtidigt längta efter något annat. För att låna en term från Martin Gudmundsson så "driver spelarna egna aktiebolag" och det är så verkligheten ser ut. Inga protester från mig på det påståendet. Det är vägen VIK har valt, för det har deras status i hockey-Sverige stigit och därför har vi fått se storheter som Michael Kapla och Daniel Marmenlind hämta fart här.
Och den där "hämta fart"-parametern försvinner ju inte om VIK åker ned i ettan. Samtidigt är det lättare att få en 23-åring att rota sig i stan och få en starkare koppling till den om det vid sidan av hockeyspelandet finns en arbetsplats att gå till, utanför den isolerade hockeybubblan. Kolla bara på den generation VIK-spelare – i flera fall legendarer! – som Georgsson själv tillhör, de som kom till klubben för 10-15 år sedan: många av dem bor kvar i stan idag.
Jag saknar att spelarna är en del av och igenkända i samhället. Jag saknar derbyfighterna mot Vimmerby och Tranås. Jag saknar det lite bonniga över Hockeyettan.
I den bästa av världar skulle jag se en renovering av det svenska seriesystemet. Jag vill se divisioner med kortare resor, fler derbyn, färre alibi-matcher (kortare säsong), fler unga spelare i spel (krav på tre juniorer med minst sju minuters speltid/match?), lönegolv, lönetak, färre övergångar under säsong, mer kontinuitet i trupperna och så vidare.
Jag kanske är en dinosaurie här, mina blott 29 år till trots, och har blivit ifrånsprungen av en verklighet som är nyckfull och genomkommersiell. En verklighet jag själv, hypokritiskt nog, är en del av.
Kanske kan den nya arenan öppna upp för ett lokalt division 2/3-lag som fyller den funktionen i samhället? Finns det plats för båda världar under samma tak? En fråga värd att undersöka, tycker jag.