Hade jag stannat upp och benat ut resonemanget, som jag gjorde på torsdagen, hade jag förstått att det är inte bara rimligt utan ganska troligt att en klubb av Södertäljes dignitet – och pengar – går efter Georgsson.
Georgsson tog över som sportchef efter Tomas Lind våren 2018 och innevarande säsong är hans fjärde som sportsligt ansvarig. Resultaten är tydliga: sett till budget har VIK överträffat förväntningarna varje säsong. 2019, 2020 och 2021 har man nått slutspel, med förra våren som starkast upplaga.
I en ombytlig värld och med en klubb vars plats i hockeyns hierarki framtvingar stora förändringar till varje säsong har Georgsson, fram till i höstas tillsammans med Mattias Karlin, stått för kontinuiteten. Årets upplaga av VIK är återigen på väg mot slutspel och om man inte lyckas dunderskrälla sig upp i SHL väntar därefter en ny vända av samma sak för Georgsson. Vrida på varje spänn, hitta nya fynd, leta efter var man kan skrapa fram nån extra krona för att försöka maximera en ny version. Klart det lockar med andra förutsättningar.
Inget är klart och jag vet knappt om jag tror att Georgsson lämnar men att bli förvånad över att intresse finns eller upprörd ifall han gör det vittnar om en naivitet. Han är inte annorlunda mot de spelare han skickat upp och vidare från VIK. Men visst vore det tungt att tappa den kompetensen.