Det saknades egentligen bara ett slutsekunds-mål för att göra den här hockeykvällen komplett. Jag kan åtminstone inte komma på vad mer som saknades – den hade ta mig fan allt. Och kom inte dragandes med "slagsmål" eller "känslor". Känslor kan också vara nervositet eller trötthet – faktorer som i allra högsta grad bidrog till den show vi bjöds på i Ljungby Arena.
Hockeyn följer samhället och går mot det automatiserade. Det ska riskminimeras, kontrolleras och spelas på fart. Jag förstår det. Jag kan uppskatta det också. I min kompiskrets har jag rentav blivit kallad för hockeymördare. Mest på skämt men inte utan ett stråk av allvar. Därför var det hög tid för mig att få den här matchen kastad i ansiktet. Snygga mål, frilägen som räddades av en slajdande målvakt och till och med en gubbhörns-straff. Det var Troja mot VIK och buande klackar och tennissiffror och det doftade 90-tal. Tack för det. Det är alltid välkommet att bli överraskad.
Hockeytränaren i mig var förstås inte lika nöjd. Men det handlar om poängen – därför är det för mig oförståeligt att Pelle Svensson i Troja inte använder Tor Immo mer. 27 mål i grundserien och sporadiskt med istid mot VIK. I min värld är omgång sex av tio i en kvalserie inte läge att sända signaler.
VIK har full pott under Mattias Karlin. Jag är faktiskt inte förvånad. Laget har hela tiden haft en hög högstanivå men det har låst sig någonstans på vägen. Ofta i uppspelsfasen. Ännu oftare i avslutsmomentet. Det VIK vi ser nu är ett lag med självförtroende. Många knutar har låsts upp och det går inte att säga annat än att man skaffat sig ett smaskigt utgångsläge inför avslutningen. Tre poäng mot Huddinge hemma på lördag (borde komma närmare 2 000, va?) och man ger sig av norrut med en harmoni man inte sett mycket av denna mörka, kalla vinter.