Mot Björklöven i lördags krämade man ur två poäng från en tillställning man var knappt men tydligt underlägsna motståndarna. De längre anfallen var lätträknade och det var defensiven som gav poängen. Jobbet löstes den gången.
När serieledande Modo kom till Småland på onsdagen – och lekte in 0–1 direkt – var det ett annat VIK som växte fram under matchens gång, mot all hockeylogik.
VIK såg inledningsvis lite skärrade ut av Modos intensitet. Det syns att Mattias Karlins gäng till stora delar är intakt från fjolåret. Maskineriet är väloljat och man kuggar i över hela banan. Rollerna är satta, tydliga och accepterade och de barnsjukdomar man hade ifjol har till stora delar genomgåtts. Den förstaperiod Modo visade upp var enormt bra och det här måste ha varit det bästa motstånd jag sett VIK möta den här säsongen.
Det gör VIK:s under match-förvandling än mer imponerande. Det växte fram en swagger, en kaxighet, en rättfärdigad tro. Man började ta sig in framför sina motståndare, vinna kamperna, ösa in puckar på mål och klarade av att matcha och ibland även trumfa Modo i de momenten.
Det är ett energikrävande sätt att spela på och firma Gudmundsson/Persson gick hårt på en del spelare. Laget behöver fortfarande breddas men tränarna fick goda svar från säsongsbästa insatser från killar som Alexis D'Aoust, Hampus Plato, Ian Edmondson och Noah Hasa. Det lovar gott, och är nödvändigt om det ska trilla in poäng på VIK-kontot i väntan på understöd från marknaden eller skadelistan.
Gudmundsson har pratat om jämnheten och att få bitar på plats. Den defensiva strukturen är bra, båda målvakterna varma och spelet i numerärt under- och överläge är bra – även om VIK såklart skulle straffat Modo i fem mot trean. Nu verkar man vara på väg att få ordning på sitt anfallsspel i fem mot fem.
För frågetecken har funnits och finns fortfarande kring VIK:s offensiva spel. Mot Modo visade man dock med tydlighet att kvalitet och kunnandet finns där, de längre anfallen var förmodligen fler under den här matchen än de föregående tio sammantaget. Man behöver alltjämt bli jobbigare framför motståndarmålet, mer konsekventa i sitt omställningsspel och få till en formel för forcering men det råder inget tvivel om att den här matchen, trots noll mål och poäng, var ett gigantiskt kliv i rätt riktning.