Flera lag har inför den här säsongen fått upp ögonen för nordamerikanska spelare i större utsträckning, ett spår VIK och sportchef Emil Georgsson jobbat efter under ganska många år nu. Hästen har försökt hitta fynd i ECHL men sett till inledningen på den här säsongen misslyckats kapitalt. Insatsen man visade upp i Plivit Arena på fredagskvällen vittnar om att tabelläget talar sanning. Hästen var bleka och det är tydligt att VIK har sprungit ifrån sina kombattanter från Östergötland. Jag förstår att Hästentränaren Tony Zabel är "jätteorolig" för hur hans lag ska ta sig ur den knipa man hamnat i.
Med det sagt ska vi inte frånta VIK någonting från den här insatsen. Jag imponerades av hur man hanterade de lite ologiska och jobbigt tajmade mål man åkte på. Samtidigt följde man sin game plan och justerade där det behövdes. Ett lågt stående, kompakt Hästen-lag behövde rivas upp och flyttas på för att kunna penetreras. Martin Gudmundsson kastade om lite i formationerna, spelade de för kvällen heta spelarna lite mer och fick sitt lag att ta sig igenom bättre efter att ha åkt in i väggen några gånger i den första perioden.
Sen har man det så viktiga djupet i målskyttet, som behöver ta vid när Skyler McKenzie inte får in pucken och Victor Öhman är skadad. Ibland stavas djupet Jens Holmström eller Marcus Westfält. Den här kvällen var det William Wiå som chippade in. Välförtjänt för en kille som alltid – då menar jag alltid – är den spelare som är kvar längst på isen för att träna extra. Över en slitsam grundserie måste kedjorna växeldra för att det ska generera poäng över tid.
Stämningen i Plivit Arena i takt med att VIK åt sig ikapp och förbi och slutligen utom räckhåll blev elektrisk. En fredagskväll som förtjänade fler än de dryga 1000 som var på plats.