September, 2022. VIK har gått igenom större delen av försäsongen med lite för tunn trupp. Spets ska in, sägs det. Första veckan i september landar först Alexis D'Aoust, sedan Troy Loggins. VIK kliver in i premiärveckan med sex nordamerikanska spelare – fler än man haft samtidigt tidigare.
Förväntningarna var högst på NHL-meriterade Daniel Brickley. Även centertanken Marcus Vela och färske danske mästaren Ian Edmondson kom med starka siffror. De två sena tillskotten hade visserligen producerat hyggligt tidigare men det fanns frågetecken för båda. Den sjätte, Pawlenchuk, var väldigt obskyr då han inte spelat professionellt innan.
Februari, 2023. Nästan en hel grundserie har passerat och ingen av de sex är kvar. Brickley motsvarade förväntningarna och gjorde det han var värvad för: genererade först poäng sedan pengar. Marcus Vela likaså. Så långt inga konstigheter, även om vi hoppar en del i kronologin. Dessförinnan hade Ian Edmondson uttryckt önskan om att få lämna Sverige – ett oförutsett och med facit i hand rejält bakslag – och en underpresterande D'Aoust fått lämna. Kvar fanns en individualistisk strulpelle i Loggins och en gnuggande Pawlenchuk. Loggins trejdades till Slovakien och till slut tröttnade förmodligen Pawlenchuk på att inte få förtroendet – och i ärlighetens namn var han inte tillräckligt bra. Åtminstone inte tillräckligt ofta, för att få det.
Alla sex – The Original Six om vi ska slå an den strängen – försvunna. Det kan se märkligt ut men när man bryter ner det på individnivå är det inte så konstigt, i alla fall inte om man väger in den stora spelaromsättningen som varit i VIK de senaste åren. Det kan däremot ge ledningen något att fundera på. Är affärsmodellen med att sälja nordamerikanska stjärnor varje januari hållbar? Är det gynnsamt i längden att justera truppen konstant? Jag tror ju inte det men samtidigt går det inte klaga på resultaten Emil Georgsson fick genom att jobba på det sättet och det handlade inte om tur då det upprepades flera år i följd.
Vi har vant oss vid dessa exotiska, coola om man vill, namn i VIK och modellen har funkat. VIK är alltjämt i ett läge där man måste chansa eller gå på skadat gods på sina spetsspelare, men kan det finnas en annan framgångsformel? Klubben kommer att få en ny sportslig ledning till nästa säsong och jag ser med spänning fram emot vilken riktning den sportchefen (Victor Öhman?) väljer.