Igår avhandlade vi målvaktssidan som jag anser fått sig ett lyft gentemot ifjol. Idag sätter vi strålkastaren på den åtta man stora backbesättning som ska hålla fortet för VIK:s del.
Till den oktetten (skönt ord) räknar jag Hugo Gabrielson, som vi inte lär se i spel förrän tidigast om fem veckor. Vi börjar med den mest givna frågan: hur står sig årets backsida mot fjolårets? Det korta svaret: bra. Bättre.
Nu till det längre, ringlande, kanske svamlande svaret:
Max Krogdahl, Erik Gustafsson och Gabrielson är kvar sen förra säsongen. Den tyngsta posten på minuskontot är utan tvekan Johannes Johannesen vars ersättare heter Daniel Brickley. Meritmässigt en fullgod ersättare och jag både tror och hoppas att Brickley kan – och inte minst får – matcha och kanske till och med överträffa Johannesens minuter.
Norrmannen spelade över 23 minuter i snitt i VIK-tröjan och jag är helt för att nyttja sina toppspelare så mycket det går. Här hoppas jag att VIK-tränarna maximerar Brickley, spela honom så mycket han orkar med bibehållen kvalitet. Han kommer från nordamerika där matchandet är ännu tätare och de bästa spelarna är på isen nästan halva matchen. En inte oviktig faktor att ta i beaktning i den jämförelsen är dock att i nordamerikansk hockey är reklamavbrotten både fler och längre, vilket möjliggör en högre arbetsbelastning. Men visar sig Brickley ha den höjd som jag tycker mig sett och klarar av att plocka fram den mer ofta än inte så skulle jag gärna se honom upp runt 25 minuter per match. Där låg ligaledaren Colby Sissons i Vita Hästen förra säsongen och orkade leverera 40 poäng i ett grått Hästen.
Brickley ska ersätta Johannesen, Anton Öhman är en uppgraderad, mer pålitlig, mindre flashig version av Luke Green, Ian Edmondson känns mer gedigen än Bode Wilde (det gör de flesta) medan den som vinner kampen om sista ordinarie backplatsen av Anton Schagerberg (leder just nu) och Hannes Lindström, i min skiss, ska kliva in och täcka Alfred Barklunds lucka. Då har vi rett ut rockaderna.
Jag har varit inne tidigare på det, att VIK i år behöver mer offensiv leverans från backplats. Ifjol gjordes endast 12 mål i grundserien av backar, typ ett var fjärde match. Snittet bör ligga på mål varannan match – alltså krävs en fördubbling. VIK har offensiva vapen i Brickleys skott, Edmondsons skridskoåkning och Öhmans skicklighet, för att nämna några.
På pappret har VIK:s defensiva uppsättning inga uppenbara brister: det finns specialister, storlek, skicklighet. Ska jag skaka fram några frågetecken får det bli för Brickleys förmåga att vara den här ledande backen offensivt, om Anton Öhmans kropp håller för att leverera på hög nivå månad efter månad, om Max Krogdahl har putsat bort de oönskade tvåorna, och om Hannes Lindström klarar omställningen till elithockeyn.
Jag inledde med att slå fast att målvaktssidan blivit bättre sen det sist spelades om poäng i Plivit Arena. Jag säger också att backsidan blivit några procent bättre. Som alltid när vi pratar VIK finns det en osäkerhet kring värvningar, kring bredd och djup i truppen och dom bitarna. Jag vågar lova att de sju som intar isen på fredag inte avslutar säsongen när vi är inne i mars. Någon lär säljas, någon lär lånas ut och försvinna och någon annan kliver in i deras ställe.