Den klassiska 4–4–2-modellen har nästintill blivit en del av möblemanget inne på Östgötaporten sedan Janne Anderssons tid i klubben.
Fyra backar, två innermittfältare, två yttermittfältare och två forwards har varit modellen. Sen om det är en fri kreatör likt Arnor Traustason eller ett vindsnabbt kanthot likt Niclas Eliasson som lirar till vänster är en sak.
Värvningen av Alexander Jakobsen vittnar dock om att man kanske funderar på att flytta om magneterna på whiteboardtavlan.
Ja, Jakobsen må förväntas tillföra offensiva kvalitéer likt Tesfaldet Tekie eller Alexander Fransson som kanske inte riktigt går att hitta i IFK:s nuvarande innermittfältsflora.
Likväl är påståendet att han just ses som en central mittfältare något som väcker frågor – för återigen, det kryllar ju av dem i truppen.
– För oss handlar det om att de bästa spelarna ska spela där deras bästa egenskaper kan förvaltas på bästa sätt, säger Jens Gustafsson.
Med den trupp som idag finns att tillgå kanske det inte anses lika illa som att svära i kyrkan:
Att våga ändra guldformationen.
Att plötsligt spela 4-3-3 framåt.
Truppen då var en. Truppen nu är näst intill en helt annan.
Och nu mer en någonsin behöver IFK Norrköping en nystart.