Det känns som att VIK – och de få personer som på nåt sjukt sätt får verksamheten att snurra – utkämpar sina separata strider, utan någon som pekar ut riktning eller stöttar dem. Jag upplever att många är relativt ensamma i sina roller.
Vi kan börja på isen. Där är det inte kris, åtminstone inte än. Lagets offensiva spel har utvecklats, skadelistan börjar tunnas ut, man har visat tendenser. Problemet är att sy ihop tendenser till ett kontinuum snarare än fragment här och där. Det som var på väg att bli en moralstärkande trea mot Västerås blev istället kronan på en jobbig onsdag för klubben. För att man inte orkade, klarade av, hade kvalitet nog.
Jag har varit inne på det tidigare och det är ingen unik åsikt men det här laget behöver hjälp. Under uppehållet försvann två spelare – de har inte ersatts än. Och tränaren som rimligtvis har fullt upp med att hålla lagmoralen uppe när nollpoängarna staplas på hög i novembermörkret är den som måste jobba som sportchef för att täcka luckorna i laguppställningen. Jag vet, hade VIK legat femma hade ingen klagat, men det var den här situationen jag varnade för i våras: Martin Gudmundsson är ingen övermänniska, all hans energi till trots, och det går, åtminstone inte än, att klona sig och vara på flera ställen samtidigt. Ljuset brinner liksom i båda ändarna samtidigt. Fort.
Gudmundsson och hans team drar ett jättelass, ett större än de borde behöva. Större lass än sina motsvarigheter i konkurrerande klubbar. Man valde att disponera de få slantar man hade till spelarbudgeten istället för organisationen och alla var medvetna om förutsättningarna – jag vet. Men det var, enligt mig, fel väg.
I alla framgångsrika organisationer jag varit en del av eller haft insikt i så har det funnits en tydlig beslutsordning, en röd tråd och framför allt support. Flera som kan hjälpa till, avlasta, komma med åsikter. Just nu får jag känslan att man i VIK sköter sitt på sin kant. Inte nödvändigtvis för att man inte bryr sig om eller inte vill vara med i andra delar. Man hinner helt enkelt inte.
Martin Gudmundsson och co fokuserar på det sportsliga och parallellt har det utvecklats till en fullskalig kris på publiksidan. Det går nog inte att benämna det på något annat sätt. Västervikarna fullkomligt skiter i att gå på matcherna nu. 650 i onsdags. Ta in det. Joakim Englund jobbar i duktig uppförsbacke med att få in pengar och intresset verkar stendött, trots rea på ståplatsbiljetter.
Jag anar också tendenser till egna aktiebolag i spelartruppen där bristen på konkurrens och för stora kvalitetsskillnader gör att de ledande spelarna, typ Marcus Vela och Daniel Brickley, kan checka ut emellanåt – ingen hotar deras minuter ändå.
För att sammanväva alla grenar av verksamheten behövs en stark ledare med pondus i ordförandestolen. Någon som vågar peka ut kursen, gasa vid behov, bromsa när det krävs. Se längre än närmaste akuta eld. VIK har just nu ingen ordförande. Jag önskar Anders Wiman allt gott och han har säkert fullgoda skäl till att hoppa av men jag är inte avundsjuk på varken de som ålagts ansvaret att hitta en ersättare – det är knappast ett dukat bord man kommer till – eller den som till sist tar på sig det.
En förutsättning för att bedriva en verksamhet i Hockeyallsvenskan är ett visst kapital för att i slutändan ställa ett slagkraftigt lag på benen. För att få till det krävs ett intresse som genererar intäkter över tid och en stark organisation som förvaltar de intäkterna på ett klokt och långsiktigt sätt. Just nu finns varken pengar, intresse, långsiktighet eller organisation. Snarare några få – publik och klubbfunktionärer – som gör allt för att hålla skeppet flytande. Det må gå vägen en säsong till. Kanske två? Men sen då? Om Gudmundsson flyttar vidare? Om nästa års Brickley bara är tre plus och inte fem?
Jag skrev ovan att jag tycker det var fel att investera i spelartruppen snarare än organisationen. Men då hade ju laget varit ännu sämre? Kanske. Inte nödvändigtvis. Fler hade kunnat bidra och kanske fått ut mer, snabbare. Alla dessa parametrar gör att jag landar i den här dystopiska frågeställningen:
För vems skull ska det bedrivas en verksamhet på elitnivå i Västervik? Väldigt få verkar bry sig.