Lördagen den 2 april 2016 spelades den sista matchen i kvalserien till Hockeyallsvenskan det året. Från då fram till idag, 24 mars 2023, är det 2548 dagar. Så länge, nästan sju år, klarade VIK av att gömma sig från den ekonomiska realiteten, bända de organisatoriska lagarna och upphäva logiska strukturer.
Det ska inte gå att göra det så länge. Inte idag, när hockeyn blivit hyperkommersialiserad, ser ut som den gör. Att VIK under sju säsonger tampats mot och ofta besegrat, placerat sig före, bjässe efter bjässe trots sin relativa litenhet är det jag vill att vi ska minnas från den här eran. Underhunden från den geografiska avkroken som fått tredjesorteringens spelare att blomstra, en död idrottsstad att leva under högst begränsande omständigheter. I fem av sju säsonger har VIK spelat positivt slutspel – ett helt otroligt facit.
Analysen ska göras av vad som gick snett den här säsongen. Såklart. Men summeringen räcker, egentligen. Verkligheten kom ikapp. Är du ett av lagen i det nedersta skiktet av tabellen kommer du förr eller senare att behöva genomlida ett kval. Väl där handlar mycket om tur och dagsform, även om det spelas över en sjumatchersserie numera. VIK fixade förra gången de var i kval, 2018. Den här gången hade man inte karaktärerna som krävdes. Den enkla sanningen är att laget, ner på individnivå, inte höll måttet.
Den lite inzoomade analysen säger oss att VIK aldrig klarade att överbrygga glappet mellan kansli och is. För få personer ombads göra för mycket. Förutsättningarna – arenan – blev aldrig bättre, läget ljusnade aldrig, folk – anställda, publik – tröttnade. Till slut hade man karvat så djupt att det var barskrapat. Det fanns inget mer att ta av. Pengarna, energin, tron var slut.
Solen kommer att gå upp över Västerviks IK även dagen efter degraderingen om än med en något mörkare himmel. Verksamheten kommer att snurra vidare och ska vi hitta något positivt runt VIK är det just att man det senaste året stärkt organisationen. Joakim Englund är marknadsansvarig och där har det blivit en markant förbättring. Även i styrelserummet finns kompetens och driv som bådar gott för framtiden. Arenan ser också ut att byggas men visst är båda de här förbättringarna alldeles för sena – de skulle ha kommit för flera år sedan.
Hur ser VIK:s framtid ut? Säg det. Klart är i alla fall att en ny verklighet tar vid. Inga mer heltidsanställda NHL-meriter och glassiga luncher på Gertrudsvik. Det är matlådor, deltidsjobb och träning på eftermiddagen igen. Tranås borta. En annorlunda verklighet men degraderingen kommer också med en ofrivillig chans att trycka på reset, börja om, skapa något nytt.
En ny sportslig ledning ska tillsättas (eller i alla fall offentliggöras) och därefter ska en inriktning stakas ut. VIK får chansen att börja i andra änden, givet att man lärt av tidigare misstag. Något återtåg direkt behöver vi nog inte fundera på men jag är inte heller orolig för att det blir fritt fall för föreningens A–lag.
I den sista matchen fick vi åtminstone se ett VIK som försökte. Det var kamp rakt igenom och jag har inga synpunkter på insatsen i stort. VIK:s brister blev avgörande. Oförmågan att göra mål, den sviktande kvalitén i de avgörande momenten. Ett koncentrat av det som gjort att VIK hamnade här ens från början.
Festen är slut.