1: VIK:s övertidsspöke redan bortjagat.
Vi börjar med det tydligaste – och det i slutändan viktigaste. VIK hittade ett sätt att vinna matchen, även om det krävdes övertid. Förra säsongen gick laget förlorande ur frapperande tolv av 14 övertidsperioder eller straffläggningar. Man hade en tendens att dra på sig utvisningar i eller strax innan övertidsspelet och i fyra mot tre ska det nästan bli mål. Mot Tingsryd svängde det en del som sig bör men Marcus Velas avgörande var inte bara viktigt för poängen: man fick inleda med en seger och tidigt skrinlägga extrapoängsdiskussionen.
2: "Rätt" spelare intog avgörande roller.
Vela avgjorde och fortsatte som han gjort under försäsongen: med att göra mål. Nu iklädde han sig rollen som matchvinnare dessutom, något han förmodligen gärna bygger vidare på. Daniel Brickey skickade pastejen som sånär touchade taket – och de i Tjusthallen nästan klassiska roterande reklamtrianglarna – och fick därmed en assistpoäng. Alltid viktigt att få in de ledande gubbarna i protokollet tidigt. Lägg till att Anton Öhman fick med sig en assist och att Ludwig Stenlund, som ska stå för det så kallade djupet i produktionen, också levererade, så fanns det en del positivt i offensiv väg för ledningen att ta med sig. Emil Kruses insats i målet kan, även den, anses matchavgörande insats, inte minst i sekvensen innan avgörandet. Små marginaler och allt det där.
3: Ingen utdelning i PP
Vid fyra tillfällen fick VIK chansen att spela med en spelare mer på isen, utan utdelning. Stundtals hyggligt spel men det var inget jättefarligt vapen. Alla fyra tillfällena kom vid viktiga, psykologiskt tunga tider i matchen: efter 37 sekunders spel (upplagt för drömstart), med sex minuter kvar av första (läge att ta ledningen och försvara den in i paus), två minuter in i andra (bra tillfälle att öka trycket efter vilan och ta hand om matchen) och med mindre än fem minuter kvar av tredje (matchvinnar-läge). Visst, fyra tillfällen är inte massor, och vid likaläge i en premiär kommer väl alla PP-chanser i "psykologiskt tunga" tider. En match är för lite för att dra slutsatser. Men vi kan åtminstone konstatera fakta: PP:t fick ingen drömstart på säsongen.
4: Brickley fick sina minuter
Enligt den officiella statistiken spelade Daniel Brickley 28:15 av de 62:11 som spelades – flest av alla i ligans premiäromgång. Jag gillar det, de bästa spelarna ska vara på isen så mycket de orkar. Näst mest spelade Ian Edmondson med 22:37. I andra änden kan vi notera att varken Isak Salqvist eller Hannes Lindström fick känna på isen i premiären. Jag hajade till av att Victor Öhman tekade – och vann – flera gånger i PP.
5. Ledningsmålet direkt från skolboken
Erik Gustafssons mittzonstackling, kanske, men matchens behållning i min bok var nog ändå Stenlunds 1–0-mål. Det var som hämtat ur instruktionsboken. Det började med ett pass mellan backarna, följdes av en penetrerande puck genom hela mittzonen och ett bra tekniskt nummer av Grayson Pawlenchuk som tog med sig pucken in i offensiv zon. Istället för ett alibiskott eller en frånvändning sköt Grayson, fullt medvetet, för retur, där Stenlund dök upp och skickade in pucken i tom bur. För protokollet kan vi föra in att VIK hade en tredje gubbe med i omställningen, Joakim Hagelin fanns som alternativ. Ett tjusigt mål.