Jag vet inte om VIK blir extra hårt straffade för sina misstag, alltså kommer undan med färre, eller om man bara gör fler uppenbara missar att det upplevs så även om snittet är detsamma i andra lag. Mot Almtuna var det, återigen, ett par fullständigt onödiga incidenter som kostade poängen.
Hockeyallsvenskan tuggar på, matcher bockas av, poäng tas och missas. Rätt vad det är står vi i februari och det är dags för slutpush och vi börjar räkna på vad som krävs i enskilda matcher för att, om möjligt, kravla sig upp över strecket. Därför är det lätt att missa att poängen i november i slutändan är värda precis lika mycket. Och att enskilda situationer, du vet aldrig vilka på förhand, kan visa sig bli säsongsdefinierande.
VIK började bra mot Almtuna. Riktigt bra. Den återerövring av pucken man ägnade sig åt under första perioden har jag nog inte sett tidigare den här säsongen. Man hade bud på ledningsmål, nån puck i virket rentav, men istället för logisk ledning i paus fann man sig själva mitt i en mental mardröm. Cody Porter lämnade kassen, gav bort pucken och momentumet.
Jag vill dock nyansera bilden här en aning. Ja, Porter är puckförare och i slutändan ansvarig för vad han gör med den men det kan finnas förmildrande omständigheter. Det kan vara en coachmiss, att man inte informerat om vad man har för plan när målvakten stoppar pucken. Det kan också, mer troligt, vara en kommunikationsmiss med försvararen. Oavsett: en tuff start för målvaktsdebutanten som, upplever jag, kommer in med ganska hög fallhöjd.
En av de främsta i det återerövrningsspel jag skrev om ovan var Filips Buncis och om jag inte minns galet var han också den som hade ramträffen i första perioden. Det enda han fick ut i protokollet av det gedigna arbetet var en tydlig men olycklig trippingutvisning som gav Almtunas 2–0-mål tidigt i andra perioden. Snålt betalt för vad som egentligen är bra ishockey.
Därför var det extra starkt att VIK åt sig tillbaka in i matchen, först genom en spelsugen Jake McGrew (är han äntligen på gång?) och sedan Elias Sjöström. Lagom tills andra pausen närmade sig blev man av med momentumet igen sedan Anton Schagerberg fattat ett felbeslut med pucken och 2–3.
VIK gav sig dock inte den här gången heller. Man slet sig tillbaka och fick rättvist och logiskt 3–3 och hade återtagit momentumet. Men det hann man inte spinna vidare på särskilt länge då det försvann redan efter en halv minut. Anton Svensson backcheckade rätt, gick på rätt gubbe och delade ut en hård men i mina ögon ren tackling. Matchstraff kändes väldigt hårt med tanke på att han gled in i tacklingen, hade båda fötterna i isen och träffade axeln. Det var inte heller någon tydlig blind-side. Puckföraren måste åläggas ett större ansvar i den situationen, menar jag, om vi fortsatt vill ha tacklingar i hockeyn.
Matchstraff (och ytterligare två matchers avstängning) för kaptenen tillika offensiva dragloket, fem minuter box för VIK som släppte in 3–4 nästan direkt. Ridå ner och ännu en rejäl käftsmäll för ett VIK som gjorde många bra saker men som straffades hårt, både bildligt och bokstavligt.
Missade jag nåt? Jo, Alex Ciernik utgick med befarad hjärnskakning, ja. VIK har inte tid att dra på sig någon offerkofta, nya poäng ska delas ut redan på fredagen, men jag kan kosta på mig att lida med Falk och co – de har inte mycket stolpe-in just nu.