Västerviks IK har svarat för den smått osannolika bedriften att hela tiden bli bättre och bättre.
I sex säsongers tid.
Det är något alla inblandade ska vara oerhört stolta över, och resan som VIK gjorde från hösten 2011 till våren 2017 kommer alltid att bli ihågkommen som en gyllene era i klubbens historia, där de gick från att vara en förlorarförening till en vinnarförening.
Men nu är det slut på förbättringen.
Den här säsongen handlar det om att minska fallet.
Nu låter jag väldigt dramatisk, jag vet. Men låt mig poängtera en sak: att VIK kommer ta ett steg tillbaka nu är inte katastrofalt på något sätt.
Den här säsongen handlar det – först och främst – om att hänga kvar i Hockeyallsvenskan. Även om en topp åtta-placering är fullt möjlig i den tajta serien, så är det primära att se till att VIK får göra ett tredje raka år i landets näst ädlaste serie.
Ett steg tillbaka resultatmässigt.
Men ett viktigt steg framåt när det gäller att etablera sig som klubb på elitnivå.
Förra säsongen var ju nästan för bra för att vara sann egentligen.
När man anade att VIK skulle rasa i tabellen – då klättrade dem.
När man trodde att de andra lagen skulle knäcka VIK-koden – då hittade dem andra vägar till att vinna matcher.
När man trodde att VIK skulle bli lite för mätta – då blev de ännu hungrigare.
Men då är då, och nu är nu. Vad är det för artilleri som VIK skickar ut på fälten 2017/2018?
Målvaktssidan ser i stort sett lika bra ut nu, och på backsidan har det skett en liten uppgradering om ni frågar mig. De stora frågetecknen finns i stället på tränarposten och forwardssidan.
Jag betvivlar inte Roger Forsbergs hockeykunnande. Han har ett gott renommé från tidigare tränartjänster, och är säkerligen jätteinspirerad inför den här stora uppgiften med lilla VIK.
Det är dock inte vem som helst han ersätter. Mattias Karlin var en gigant i VIK. Han hade byggt upp en röd tråd i allt han gjorde och skapade revolutionen som varit.
Roger Forsberg har visserligen sagt att han, i ganska stor mån, ska fortsätta på den inslagna vägen spelmässigt. Men det är klart att han kommer med nya idéer när det kommer till styrspel, uppspel och allt vad det heter.
Hur väl slår de ut?
På forwardssidan har VIK bland annat blivit av med målgaranten Olle Liss, power play-trollkarlen Conny Strömberg och centertanken Fredric Andersson.
Det är tre namn man inte ersätter i en periodpaus. Speciellt inte om klubben heter Västerviks IK vars plånbok inte är den fetaste i Hockeyallsvenskan.
Om vi synar nytillskotten i de anfallande leden, så råder det inga tvivel om att de kommer vara bra på rören och göra ett stort jobb. Sådant är givetvis jätteviktigt, men det gäller att spelare som Alexander Wiklund och Patrik Blomberg tar vara på chansen nu när de får mer produktiva uppdrag än tidigare.
Är den offensiva potensen tillräckligt hög?
Av de välbekanta spelarna har jag jättestort förtroende för Victor Öhman, att han missar den inledande fasen av säsongen är dock ett avbräck modell större. Det känns som att Joacim Hedblad har mer i sig om han får vara hel. Och det borde vara dags för Jörgen Karterud att få ett lyft nu när han slipper ha stämpelkort på Kustpilen mellan Västervik och Linköping.
Och det är just de riktigt mångåriga VIK-spelarna, så som Pierre Gustavsson, Dan Pettersson, Emil Georgsson och Joakim Englund, som får en oerhört viktig mission.
Att bana vägen för de nya och få med dem i den positiva vågen.
Att överföra sitt VIK-DNA – och bevara den röda tråden.
I min bok finns det emellertid inte på kartan att VIK upprepar förra säsongens bedrift.
De ska vara jättenöjda om de kniper en plats till slutspelsserien med några poängs marginal.
Dåligt? Absolut inte.
VIK kommer fortfarande ha lag som Björklöven, Södertälje och Vita Hästen bakom sig.
Om man blir besviken över det, när VIK är inne på klubbens andra år i Hockeyallsvenskan genom tiderna, då har man svävat iväg alldeles för mycket.