Vilken jäkla kväll.
Det är det minsta man kan säga om den rafflande sista omgången i slutspelsserien. Den som regisserade det gjorde det ruskigt bra. Jag var helt slut efteråt.
I stort sett alla fina ord, vilket laget förtjänar, har sagts till VIK. Jag kan bara instämma i allt och tillägga följande:
Det var en aktningsvärd avslutning.
Klart som tusan att VIK-spelarna var oerhört besvikna efteråt. Det var ju så nära att de fick förlänga en redan magisk säsong ytterligare och göra den än mer magisk.
Till sist stod VIK och AIK på samma poäng, och Solnas stolthet gick vidare eftersom de hade två mål mer gjorda i slutspelsserien.
Tänk om Victor Lindman och Mats Fröshaugs ramträffar mot Tingsryd hade gått in i stället? Tänk om Victor "11" Öhman inte hade slagit den olyckliga icingen borta mot AIK och att VIK senare släppte in 2–2? Tänk om VIK hade förvaltat lägena bättre mot Almtuna?
Det går att hålla på länge. Men om vi vänder på det:
Tänk om VIK hade vikt ner sig totalt någon av gångerna de åkte på fem raka förluster under grundserien? Tänk om "Hockeyettan-spelarna" i laget inte hade mäktat med den allsvenska nivån? Tänk om Ludvig Engsund hade misslyckats när han ersatte Jonas Fransson? Tänk om VIK hade känt sig nöjda när kontraktet var säkrat och inte förmått gasat på ända in i kaklet som ledde till en tredjeplats i landets näst högsta serie?
Inget av det där inträffade. VIK gick upp, bottentippades av en enig expertkår – och gjorde kaos med Hockeyallsvenskan.
Jag lyfter på mössan.
Man kan tycka vad man vill om att målskillnad går före inbördes möten i slutspelsserien. I min bok är det märkligt när det rör sig om fem enkelmöten med övriga lag. Men mig veterligen har det varit så ända sedan konceptet infördes, alla vet om spelreglerna på förhand, och det är inget att älta för VIK.
Det är bara att gratulera AIK. De inledde säsongen blekt, fortsatte färglöst, men har glänst likt en regnbåge på slutet. De tog full pott i samtliga sina matcher i slutspelsserien – utom i suddenförlusten mot VIK på Hovet.
Jag är fullständigt övertygad om att AIK slår ut BIK Karlskoga nu och når direktkval till SHL.
AIK–Rögle och Mora–Leksand i bäst av sju matcher.
Där får SHL-klubbarna något att bita i. Jag hoppas och tror att vi får en nykomling i SHL 2017/2018.
På tal om nästa säsong. Nu börjar VIK:s grovarbete med att forma en slagkraftig trupp igen. Vilka stannar? Vilka lämnar? Och vilka värvas in?
Det vet vi inte, det enda vi vet är att det kommer ske förändringar, frågan är bara hur stora de blir.
Den snudd på helgonförklarade tränaren Mattias Karlin har kontrakt med VIK över nästa säsong. Men vilka telefonsamtal får han och hur går hans tankar?
Att han ska gå till SHL, vilket han kan göra fritt tack vare en klausul i kontraktet, ser jag inte hända. Karlin kommer att coacha i SHL i sinom tid, men inte ännu.
VIK:s stora hot här är allsvenska kollegan Modo. Örnsköldsviksklubben skulle förvisso tvingas att köpa ut Karlin från hans VIK-kontrakt, men det är pengar de säkerligen är villiga att hosta upp.
När jag för en knapp månad sedan frågade Mattias vad han skulle göra om Modo erbjöd honom ett kontrakt till nästa säsong svarade han så här:
"Det är inget jag tänker på alls. Jag har full fokus på VIK och har kontrakt med VIK över nästa säsong. Tanken är att jag ska stanna kvar. Om Modo vill ha mig har jag ingen vetskap om".
Modo har haft elva olika tränare de senaste elva åren. En sanslös tränarkarusell. Hela bygden och föreningen suktar efter framgång, långsiktighet och framtidstro igen.
Modo-fostrade Mattias Karlin vore en perfekt matchning där, med tanke på vad han har levererat i Västervik.
Visst, kraven är skyhöga i Modo jämfört med VIK. Det blir en helt annan press för Karlin.
Samtidigt har han svarat för den otroliga bedriften att göra VIK bättre för varje år sedan han anslöt 2011. Om den trenden ska fortsätta även nästa säsong krävs något extraordinärt.
Om Karlin går till Modo är det tvärtom: Modo kom på tolfte plats i år, att det inte ska gå åt rätt håll nästa säsong är snudd på omöjligt.
På ett sätt vore alltså uppdraget i VIK svårare.
Jag tror ändå att Mattias Karlin vill göra en andra raka allsvenska säsong med VIK och blir klubben trogen, men helt säkert är det inte.
Vad som händer på spelarfronten blir också något att följa med öppna ögon. En sån här supersäsong går inte obemärkt förbi hos övriga elitklubbar.
Det märktes redan när Fredric Andersson lämnade för Örebro. Och det rycks nog vilt i pjäser som Victor "26" Öhman (lagets bästa spelare om du frågar mig), Dan Pettersson, Olle Liss och Pierre Gustavsson för att nämna några.
VIK kommer att förlora några viktiga aktörer, men det klubben har visat de senaste åren gör att jag har stort förtroende för klubben när det gäller att värva in fynd.
Som Emil Wahlberg, eller för den delen Calle Åsell.
De kommande månaderna blir onekligen högintressanta. Precis som hela 2016/2017 har varit.
Alla historier slutar inte lyckligt.
VIK avslutade den här säsongen på samma sätt som den förra: med en seger.
Skillnaden var att då blev det avancemang till allsvenskan, i år var segern inte tillräcklig och VIK slogs ut.
Stor tomhet i stället för eufori.
Men helhetsbilden överskrider givetvis allt.
Den här säsongen var något utöver det vanliga.
Värdigare uttåg än VIK:s går knappast att få.