Den tredje november utvärderade jag VIK-spelarnas insatser under hösten. Då hade man spelat tolv matcher och jag skrev följande om Skyler McKenzie:
"Jag väljer att ge Skyler en trea, vad ska man säga, i förskott. För jag håller med honom när han säger att han spelat bättre än 6+1 visar. Hans underliggande siffror och blotta ögat säger att det kommer utdelning retroaktivt".
Nu, tio matcher senare, har McKenzie fått utdelning. Efter 22 kamper är kanadensaren uppe på 13 mål och 3 assist, ett måltempo som är svårmatchat i VIK:s allsvenska historia. Bara vid ett tillfälle har en spelare i VIK nått 20 mål under åren i näst högsta serien. Det var Olle Liss som pangade in 23 säsongen 2016/17.
En förutsättning för att McKenzie ska nå dit – i den här takten kommer han till och med att bräcka Liss – är att han blir kvar i klubben. De nordamerikanska spelarna som kommer till VIK gör det, tro inget annat, för att ta nästa kliv. Nästa, bättre kontrakt i nästa, större klubb eller liga. Jobba hur hårt du vill, täck hur många skott som helst, det som ger störst eko bland sportchefer där ute är mål. Varför? För att det svåraste som finns i ishockey är att göra mål.
McKenzie har det grundläggande arbetet, de basala tekniska egenskaperna och en disciplin som gör att han klarar av spel på en högre nivå. Det han behöver visa för att nå dit är tydliga siffror. Det börjar han skaffa sig nu. Frågan nu är inte om han spelar i VIK nästa säsong, det har jag redan uteslutit, utan om någon klubb i SHL försöker roffa åt sig honom redan i vinter.
Vi har sett VIK göra den sortens deal tidigare. För nästan exakt tre år sedan släppte man Trevor Mingoia till Rögle i SHL mot en övergångssumma. Mingoia hade då 8 mål på 26 matcher. Det som gör McKenzie mer intressant för SHL-klubbar, tänker jag, är att han gör sina mål på fler sätt än Mingoia. Jag håller det inte som otänkbart att McKenzie har en annan klubbadress när övergångsfönstret stänger den 15 februari. Det är rentav ganska troligt.