Med ett skralt bortafacit och en imploderande offensiv åkte VIK upp till Umeå för att inför en välbesökt hall försöka sno till sig någon poäng. Tidigare i veckan sa VIK-backen Andreas Frisk att han hoppades på att Bjöklöven "skulle ha lite skalle". Det hade inte spelat någon roll. Tidigt såg man att VIK hade tagit på sig sina mogna byxor och spelade vuxen bortahockey bestående av enkla, snabba och väl avvägda beslut.
Sex mål på bortaplan, på olika sätt, i olika spelformer, struntar tabellen i. Det är fortfarande "bara" tre (så nödvändiga) poäng. För VIK är det en markering för sig själva att man klarar av den här typen av matcher. Det var ingen energilös, oinspirerad Hovet-historia, inte heller någon slarva-bort-powerplay a la matcherna mot Vita Hästen borta eller Södertälje hemma. Det var en genomgående solid insats, från Fransson i målet till Tony Pappila som extraforward. Visst, om Björklöven var en nyss uthämtad Maserati mot AIK senast så var de en hostande Honda Civic från sekelskiftet mot VIK. Det ska dock inte ta ifrån VIK något, för det statement man gjorde i T3 Center var inte i första hand en signal till bottenkonkurrenterna, utan snarare en intern. Under hösten har VIK under vissa - främst bortamatcher - sett slagna ut på förhand. Som om det inte spelade någon roll vad man gjorde. Den här matchen bör ta död på den typen av tankar - och blåsa nytt liv i säsongen.
VIK har själva sagt att man är trötta på hedersamma förluster. Med insatser som denna kommer de garanterat att minska. Jag har sagt det tidigare att mina frågetecken kring VIK anno 2017 rör jämnheten - klarar de av att upprätthålla en hög nivå över tid? Att högstanivån finns där har vi sett flera gånger.
Björklövenmatchen kan mycket väl bli den vändpunkt vi pratar om när säsongen summeras.