Idrott är, i bästa fall, svartvitt. Binärt. Vinst eller förlust utifrån rådande spelregler. I de flesta fall fungerar det så, tack och lov.
Dessvärre är det inte så i det här fallet, då VIK ska upp i en sjumatchersrond mot Östersund. Jag hade gärna "bara" borrat ner mig i de intressanta storylinjerna inför play-out: väga för- och nackdelar för respektive lag; stöta och blöta förutsättningarna, leta formsvackor och avgörande moment. Men nu? Det känns som att de avgörande momenten sker en bit bort från power play, parader, pastejer och projektiler. Det blir svårt att hålla blicken stilla på nuet, lätt att blicka framåt.
Ända sedan VIK blev en elithockeyförening har de ekonomiska marginalerna varit små. Det sportsliga var divisioner före det organisatoriska och det glappet har inte minskat i den takt som behövts. Jag pekar inte finger och säger att man borde gjort si eller så, utan konstaterar bara fakta. Kostymen har varit för stor för länge. Hade VIK haft en ny arena klar som senast till den här säsongen hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Nu har man inte fått den hjälpen och samtidigt har de ekonomiska livlinorna – försäljningar, fingertoppskänsla, flax – förbrukats.
Signalen från VIK är numera tydlig och illavarslande. Det ekonomiska läget är illa. Akut. Mentaliteten i kommunikationen är lika tydlig. I deras öppna brev och i alla mediala sammanhang hamras det in: "Vi ska fixa det", "vi är redo". Alternativet vore att strunta i det kostsamma kvalet, vika in kepsen och ge upp och det är så långt ifrån idrottens grundpelare att det inte ens är tänkbart. Man strider tills det är definitivt.
Jag vill så gärna att det här kvalet ska vara det viktigaste. Inte för att det personligen för mig är av stor vikt att VIK spelar i Hockeyallsvenskan, det skulle vara intressant att följa hur föreningen tog sig an en omstart i en lägre division, och man må ryka på sportsliga grunder. Men för att det vore så ovärdigt och tråkigt om sista kapitlet om VIK:s bästa epok i klubbens historia skulle skrivas på det sättet. Med publiksiffror som närmast går att jämföra med när man lirade i "tvåan", en infekterad arena-diskussion och en degradering till följd av att man inte fick ihop ekonomin efter ett par år med skrala resultat.
"Att klara den här säsongen vore ändå bara att skjuta på det oundvikliga", kanske en del påstår. Ja och nej. Att hålla sig kvar i elithockeyn nu är viktigt för att det är så svårt att ta sig tillbaka. Kan man hålla näsan ovanför vattenytan ett år i taget kommer man hela tiden närmare den arena som det trots allt finns ett beslut på. Man har gjort organisatoriska förändringar man påstår ska ge frukt framöver och VIK har tidigare gjort fina resultat med samma eller åtminstone liknande budget – det är två flipp istället för flopp på nordamerikanerna så pratar vi play-in istället för play-out.
VIK kommer förmodligen först efter kvalet – oavsett resultat – gå ut med vad som egentligen krävs för att rädda licensen eller i värsta fall klubben från konkurs. Tills dess, låt oss försöka ta oss an den här kvalserien som om den vore allt som spelade roll. Striderna pågår parallellt men vi tar en dust i taget.
Först: bäst av sju VIK mot Östersund.
Sedan: jakten på svarta siffror innan bokslutet.