Att kalla den här "corona-säsongen" för brokig är ingen överdrift. I VIK:s fall med enorm spelaromsättning och två covid-pauser var man ändå som bäst när det gällde som mest. Men ändå orkade, kunde man inte tråckla sig till den Hockeyallsvenska finalen.
Den fanns där hela tiden kring VIK under hösten och egentligen igenom julen också, känslan att det fanns något oförlöst. Att vi inte hade sett det bästa av dem. Några sena tillskott kom in och fyllde upp truppen och lagom till slutspurten av serien kuggade VIK i. Man tog sig inte bara till slutspel, man tog sig inte bara förbi den i sammanhanget stora klubben Södertälje i kvartsfinalen, man pressade ett nästan historiskt bra och stjärntätt Timrå i semifinalen.
Man gjorde det på ett sätt som kanske inte alltid var vackert eller underhållande. Brydde man sig om det? Inte. Man följde sin plan och det är, enligt mig, det som varit behållningen med VIK den här våren. Förmågan att identifiera vad som behöver göras och till punkt och pricka genomföra det. Den gemensamma ansträngningen och vägran att ge upp eller bli avhängda. Och det skiljer inte mycket mellan de här två lagen, vilket de här sex matcherna visat med all tydlighet. Marginalerna är extremt små, vilket givetvis symboliseras av de två övertidssegrarna för Timrå som i slutändan gör hela skillnaden.
I den sjätte och sista semifinalen var, som så ofta i slutspel, special teams skillnaden. VIK fick inte till sitt power play samtidigt som man tog några mindre nödvändiga tvåor där man sedan blev straffade.
Skillnaden mellan klubbarna är att det här är en organisatorisk överprestation av VIK. I klubben finns inte resurserna att leverera på den här nivån år efter år.
VIK:s insatser har gett eko i hockeysverige och renomméet har stärkts. De fina resultaten gör givetvis också att man står inför ännu en renovering. Hur omfattande den blir återstår att se men vi som följt laget vet att många kommer att bytas ut till nästa säsong och av det lag vi nu väl måste slå fast som klubbens bästa i dess 50-åriga historia kommer inte särskilt många att vara kvar.
Vi kommer minnas säsongen 20/21 inte som "corona-säsongen" utan som säsongen då VIK, på VIK:s sätt, med Västerviks-hockey som Connor Jones sa, var nära att skrälla sig hela vägen till SHL.