Samtidigt som blåsten tilltog och det började regna på tvären kom också motgångarna som gör att det känns som sällsynt vanskligt uppdrag att ta sig vidare i Champions league.
2–0 till Manchester City betyder att LFC måste vinna med tre bollar i returen i Linköping om en vecka.
– Tuff uppgift, sa Bill.
– Det blir tufft, sa Bull.
Det sas att Manchester City var skakat efter tre raka matcher utan vinst och att LFC inte kunde ha önskat sig ett bättre tillfälle att skrälla. Men sanningen att säga var det inte nära. Det berodde mycket på tidiga utvisningen, men inte bara på den. Två måls underläge gör att ett visst hopp ändå lever inför returen, men ärligt talat känns det inte så stort.
Gör City mål på Linköping arena måste LFC göra fyra.
Bara en sån sak.
Första målet var olyckligt och det andra kommer Hilda Carlén ha mardrömmar om. Landslagsmålvakten tajmade fullständigt fel och borde definitvt ha gjort det bättre där.
Å andra sidan:
2–0 var inte så mycket att säga om.
Det kunde ha varit mer.
LFC låg lågt, höll laget kompakt och täppte till centralt. Skulle City komma fram så var det på kanterna. Samtidigt hade inte hemmalaget så mycket offensiv speed, vilket passade gästernas inte Ben Johnson-snabba backlinje rätt bra.
Det funkade i en dryg halvtimme och jag måste säga att jag, som den försvarsvurmare jag är, gillade starten. Så långt var det rätt bra koll och matchen ungefär som Marcus Walfridson, tränaren, hade tänkt sig.
Sedan kom straffen, utvisningen på Lisa Lantz och målet av Nikita Parris som förändrade förutsättningarna och gjorde fortsättningen åtskilligt tuffare för LFC. Ni som sett matchen på tv har garanterat sett straffsituationen bättre än jag, men spontana känslan var att den var både olycklig och klart tveksam.
Extra surt när du dessutom blir trippelt bestraffad och när det gula kortet just före inte hör till de klaraste som delats ut i Manchester.
LFC fick som väntat springa mycket utan boll och saknade kraft och kvalitet för att göra tillräckligt med den när chansen trots allt gavs. Med en spelare mindre blev det förstås än mer påtagligt. Man stod upp bra i närkamperna, men den egna kreativiteten var det inte mycket med.
Kosovare Asllani visade än en gång hur viktig hon är och även Filippa Angeldahl gjorde det bra på mittfältet. Men när de fick tag i bollen var det nästan alltid för långt till mål – och alldeles för få röda tröjor på offensiva äventyr. Angeldahl hade ett fräsande skott utanför med dryga kvarten kvar och mycket mer än så var det inte.
Ensamma anfallaren Natasha Dowie sprang och kämpade, men tillbringade i stort sett 90 minuter med näsan mot egna målet och då är det svårt att skapa något. Och Marija Banusic fick knappt röra bollen innan hon byttes ut i paus.