För den här matchen hade ta mig fan allt. Från början till slut. Eller ja, tills det var tio minuter kvar eller nåt. Men det som hände under de första 50 räckte med råge. Lätt.
Dubbla matchstraff – båda solklara enligt mig – utslagna tänder, ett Cedric Lacroix-skott så hårt att jag trodde Hälleblad skulle få laga nät, gruff, gurgel, gnäll från varenda själ på såväl sitt- som ståplats. Och då har jag inte ens nämnt Kristjan Cepon, 200 centimeter och 100+ kilo sloven. Lite styvt avrundat.
Man såg tidigt att det fanns en offensiv vilja där. Han följde med i anfallen, smög med. Fick sällan pucken och i takt med tiden slutade de offensiva försöken. Men senast skickade han in ett snyggt mål och på lördagen bjöd han på 1+1. Först ett skott som motståndarpesten Rasmus Kahilainen (vilken match han gör!) styrde in, sedan ett 90-tals-slagga till 2–1. Han stod alltså på blålinjen och skickade iväg ett slagskott som en oskymd målvakt inte kunde stoppa. Det har vi inte sett i den här hallen sedan Peter Ekroths dagar.
1200-nånting hade sökt sig till ACT-Hallen den här kvällen men de lät som det dubbla. Sittplats vrålade på – och fick mothugg av – Alexander Anderberg. Ståplats sjöng om både Daniel Öhrn och Kalle Johansson. En magisk slutspelskväll som Västervikspubliken så uppenbart törstade efter.
En magisk kväll. Med betoning på en. Arbetet är inte slutfört, serien är inte vunnen. VIK har en brandskattad skara spelare som med matchstraff och eventuella avstängningar riskerar bli än tunnare. Det är framåt match fyra-fem som effekterna av ett hårt matchande börjar kosta. Men man har allt momentum nu, med tanke på hur man vann matchen.
Rent taktiskt fick man den dit man ville – det fysiska spelet passar uppenbart VIK bäst – och även om båda gästernas mål kom i power play var det inte så att ÖIK spelade som på ett snöre i den spelformen. Det var snarare volym än kvalitet som gav utdelning. VIK har också en målvakt som ger dem chansen att vinna varje kväll. Pontus Eltonius har det där stoiska i sig som kännetecknar vinnande keeprar. Ett matchavgörande misstag störde honom inte nämnvärt, ej heller ett tidigt insläppt.
Vart det tar vägen på måndag vet ingen. Jag vet dock att det här laget, sent omsider, lärt sig att slita för varandra och hitta olika sätt att vinna. Det visade man i den här klassikern. Och det kan bära långt.