Hemmaplansfördelen är inte lika viktig den här säsongen, hävdar jag. Oavsett så är det nu i så fall VIK som har den. Efter torsdagens seger mot SSK har vi en ny matchserie framför oss i den här kvartsfinalen: en bäst-av-tre där VIK har två hemmamatcher.
Efter match ett skrev jag om att alla situationer kan bli avgörande i ett slutspel. Ibland är det svårt att se den situationen förrän du har facit men på torsdagen var det glasklart. Den räddningen Daniel Marmenlind gjorde precis i matchupptakten var en sådan. Att Viktor Liljegren sedan stack upp och brottade in ledningsmålet bara amplifierar värdet. Att man återtog ledningen så snabbt efter Gilbert Gabors självmål är en annan sådan situation.
Nej, VIK gjorde ingen jättematch. Men det här var en match där VIK hamnade på rätt sida av marginalerna och fick de avgörande situationerna med sig tack vare en mix av tur och skicklighet. Det fysiska spelet, som SSK vann i match ett, var istället VIK:s den här kvällen.
Michael Kapla fick åka ett par Peter Forsberg-varv runt anfallszonen innan Nick Olesen tröttnade och när Erik Ullman (två jobbiga matcher för honom hittills) blev pucktittande kunde Oskar Pettersson ta ett par skär upp och få ett par försök på sig att skjuta in 3–2 till VIK. Mitt i SSK-pressen. Sånt är knäckande att åka på men otroligt stärkande att få med sig, speciellt så nära pausvilan.
I den tredje perioden var det sedan lugna gatan för VIK mot ett SSK som kändes slagna redan innan "OP" skickade in 4–2.
Kvar finns ett par frågetecken: dels måste Jones-kedjan undvika att hamna så djupt och bli tillbakapressade så länge, så ofta. De är riktigt bra när de får bett långt fram i planen men ser desorienterade ut i egen zon. Dels måste power play-spelet upp, siffrorna från match två (33%) sminkas över av Liljegrens 5–2-mål när SSK satte allt framåt i slutet.
Nu blickar vi mot match tre. VIK, ständig underdog i sina egna ögon – åtminstone utåt – skulle förstås aldrig erkänna det. Men det man har är ett drömläge. Två hemmamatcher i rad, där man kliver in med stark känsla och inte minst har man det mentala övertaget.
Match tre på lördag blir...ja jag vet inte ens vilket adjektiv jag ska använda. Men vi kan konstatera att Västerviks-publiken blir rånade på den kanske största matchen på bra många år.