Under det knappa årtiondet i Hockeyallsvenskan var det press från dag ett. Poängen skulle in för att inte hamna på efterkälken vilket i sig ledde till en kraftigare press och en spiral som snurrade på med stor omsättning på spelare under säsong för att kortsiktigt försöka injicera energi. Det fanns undantag när laget stabiliserade sig högre upp i tabellen men då tog en annan diskussion vid, huruvida man skulle ta sig till slutspel eller inte. Och, jo, klart vi ska ha förväntningar och krav på även den här upplagan av VIK. Det är en namnstark samling spelare och sannolikt bland de dyrare trupperna i Hockeyettan. Jag förväntar mig att VIK går djupt i slutspelet i vår.
För att nå första delmålet, Allettan, ska man komma topp fyra bland åtta lag. Det ska inte vara några som helst problem och det är det jag menar med att laget har lite tid. Man kan viga hösten åt att sätta en verksamhet med de karaktärsdrag ett vinnande lag och grupp har, för man kommer vinna matcher utan att maxprestera. Då kan man istället fästa blicken längre fram än nästa match och ha ett längre perspektiv där man kan fokusera mer på spelarutveckling, vanor och kontinuitet. Det är en lyx man inte är bortskämda med. Ett tydligt exempel är att tränaren kan bänka en tilltänkt toppspelare som inte uppträder på rätt sätt, laget kommer klara av att vinna ändå, snarare än att blunda för det undermåliga beteendet/spelet i hopp om en poängräddande individuell prestation.
Att inte leva med resultatkniven mot strupen betyder inte att man kan slappna av utan att man kan lägga tiden och energin på annat som ska ge avkastning i ett senare skede. Vilken nivå ligger man på under träning? Hur pratar man inför Mörrum hemma? Tar man de tre poängen och går vidare med livet oavsett hur det gick till, eller orkar man rota i en seger för att hitta utveckling?
Efter jul är det skarpare läge. Då ska den initiala interna stormen kring roller ha lagt sig – någon lär bytas ut under hösten – och man ska ha kommit tillräckligt långt med sitt arbete för att kunna växla till prestationsläge. Men dit kommer man inte av sig självt; det är snarare mellan än under matcherna VIK:s viktigaste arbete görs den här hösten.
Till sist några noteringar från försäsongen.
- Puckspelet. Det är alldeles för hafsigt. Jag kan ha glömt hur det är i ettan men nog ska det vara mer struktur än vi fått se i träningsmatcherna? Visst, VIK kommer inte bli straffade på samma sätt men så småningom kommer det att kosta om man inte vårdar pucken mycket bättre.
- Tatu Kokkola. Trots några missade matcher sticker han ut som den spetsigaste. Vilket rappt skott!
- Målvaktsmatchen. Kokmans förtroendekapital är visserligen högt – med rätta – men Hubert kommer utmana honom. IKO-lånet har sett vass ut.
- Kanadensarna. Diaco och Watson inledde bra – kanske för att de till skillnad mot många andra var på is mycket under sommaren. De mattades av mot slutet, kanske trötta på den svenska försäsongen? De har visat offensiva kvaliteter och det ska bli spännande att se hur de presterar i utsatta lägen.
- Backsidan. Bra, för det mesta. Man måste som sagt strukturera puckspelet mer men råvarorna och konkurrensen finns.
- Kaptener. Ska jag spekulera utifrån försäsongen tror jag Christian Axelsson blir lagkapten med Filip Halvordsson och Elias Sjöström som assisterande. Jag köper de valen om det nu blir så men hoppas att Anton Johansson får en bokstav.