Han gjorde det i skuggan av generationsspelaren Sidney Crosby. Good canadian boy Crosby mot big bad red rebel Ovtjhkin. De båda symboliserade det som skulle komma att bli NHL de kommande tio åren. På isen i form av ett allt-i-ett-paket. Skills, fysik, fart. Utanför isen i form av marknadsbyggande profiler hos två östkustsrivaler. Sedan 2005 har Crosby vunnit tre Stanley Cup, två OS och en hel hög med personliga utmärkelser. Ovetjkin har alltid, om än inte med mycket, varit bakom sin antagonist. Fram till natten mot fredag, svensk tid.
Under hela slutspelet har det i medierna gått att följa hur Ovetjkin på ett oerhört lättälskat och hudlöst sätt hanterat matcherna. Framgångarna och motgångarna. Det spjuveraktiga i hans sätt att vara och spela är kvar, tretton år och många gråa hår senare.
Två år efter sitt inträde i ligan fick Ovetjkin sällskap av Valbo-sonen Nicklas Bäckström. En redan då gammeldags center. En speldosa. Tillsammans har de burit Capitals-upplagor av varierande kvalitet och faktum är att det lag som nu vann inte anses vara ett av de tre bästa under Ovechkin/Bäckström-eran.
Några minuter efter slutsignalen som förkunnade att Washington Capitals vunnit Lord Stanleys pokal för första gången i klubbens histora, när den initiala euforin lagt sig, fångade TV-kamerorna ett ögonblick. Det ögonblicket satt som en rak höger i bröstkorgen på mig och gåshudens mormor var ett faktum. Ovetjkin och Bäckström höll om varandra tätt. Utbytte några ord. Kramades, tog in ögonblicket. Det här är två spelare, två människor, som vuxit upp tillsammans. Hela sina vuxna liv har de spenderat tillsammans i den amerikanska huvudstaden. Nu har de familjer, barn – och slutligen sin dröm. Med alla de motgångar duon stött på under åren, till exempel skrev en profilerad svensk hockeykrönikör redan 2011 (!!!) att Ovetjkin "var slut", och många minns nog Bäckströms doping-debacle inför OS-finalen 2014, var det svårt att inte ryckas med i den glädje man kunde se hos dem. Alla timmar de lagt på power play-varianter. Alla gånger Crosbys – och Vegas-keepern Marc-André Fleurys – Penguins slagit ut dem. Allt var kvitterat under den halvminuten Capitals två franchisespelare höll om varandra.
Idrott är långt ifrån alltid rättvis och många karriär slutar utan det slutgiltiga erkännandet eller det ultimata målet uppnått. Jag är oerhört glad att varken Ovetjkins eller Bäckströms karriärer kommer att placeras i det facket.