Att VIK skulle förlora söndagens match mot Tyringe var det mest väntade sedan Sverige inte fick hål på Trinidad&Tobago i VM-premiären 2006. Vad lack han var på pressen efteråt, Lasse Lagerbäck, förresten. Kan sakna Lars.
Jo, Tyringe vann, 6–2, mot ett vilset VIK-lag. Klart det blir så; flera tongivande pjäser har lämnat och inte nog med att laget försvagas, man ska dessutom anpassa sig till den nya strukturen, hierarkin, rollfördelningen. Ett arbete man i en verklighet fri från ekonomisk kris och utförsäljning borde ha varit långt framme med.
Men VIK har inte en sådan verklighet. De verkar i en oviss realitet där spelarna, hur neutral och obrydd man än förhåller sig till det som pågår i ens arbetsgivare, inte bara kan snöra på sig rören och gå ut och spela. Det ligger en blöt filt av osäkerhet kring hela A-truppen. Vem är näste att försvinna? Ska jag se mig om efter en ny klubb? Kommer jag få min lön? Den typen av frågor vet jag att många ställer sig och det är högst rimligt.
Jag har varit kritisk mot lagets sammansättning under den här hösten och håller fast vid att det var en missriktad satsning. Det är dock inte den enskilda spelarens fel; de blev lovade en satsning, såg en möjlighet att vara en del av ett topplag med uppflyttningsambitioner och fick istället...det här. Turbulens, stök – kaos.
När grabbarna ska ut och lira mot Mörrum hemma på onsdagen ska klubben uppmärksamma att ladan de gör det i fyller 40 år. Jag älskar hallen, har skrivit om det tidigare. Det är bortom hemmet en av mina absoluta favoritplatser i den här stan, utmanad främst av Pink Bistros uteservering klockan 13:30 en sommardag och min kompis Eriks soffa en stryktipslördag.
En som fått en portion av sin skolning innanför Tjusthallens väggar är Emil Andrae. NHL goalscorer Emil Andrae. Jag hoppas ni förstår hur stort det Emil just nu gör är. Har ni möjlighet att rensa kalendern en förmiddag rekommenderar jag er att stanna uppe och se honom lira i Flyers en natt för det är riktigt häftigt att se med vilket självförtroende han spelar. Min uppfattning är att det, självförtroendet, alltid varit Emils största och viktigaste egenskap. Vilken utmaning han än stått inför har han givit sig fan på att fixa det. Imponerande. Han kan vara den trailblazer ungdomarna i den här stan behöver. Det går att ta sig härifrån till de stora scenerna. Hela vägen till The Show, till och med.