Det finns säkert en och annan välutbildad matematikprofessor som kan hävda motsatsen, men efter 2–1 mot Syrianska kan inte ens den mest negative Mr Bister längre tro att det finns någon som helst risk för att Åtvidabergs FF inte spelar i superettan även 2017.
Det är klart att det rent teoretiskt inte är klart.
Men:
Det är klart att det är klart.
Hyllas de som hyllas bör och är det några som ska ta åt sig av framgången (jo, med tanke på förutsättningarna är det en prestation) är det ledarstaben med Roar Hansen och Andreas Thomsson i spetsen. Trots så många tunga tapp och så mycket nytt har de lyckats bygga ett lag, fått alla att växa och ta ett större ansvar. En sådan psykologisk effekt kan man få när många känner sig delaktiga.
Att en och annan på byn börjat drömma om allsvenskan och ”om vi vunnit tre bortamatcher till hade vi varit med däruppe” visar på engagemang men också på orimliga förväntningar. Och om inte om hade varit hade kärringen stångat tjuren, eller vad det brukar heta.
Sex av tio på upptaktsträffen trodde att ÅFF skulle rasa ur en serie till, men fallet har bromsats upp och tillsammans med att få ordning på ekonomin var det det viktigaste. Där klubben lyckats med det ena har man misslyckats med det andra.
Säsongen är snart slut, men mycket återstår. Jag utgår från att det nu görs klart med en fortsättning för Roar Hansen och sedan skrivs nya kontrakt med så många som möjligt av spelarna. Med tanke på ekonomi och plats i näringskedjan är det tufft, men som lik förbannat måste lösas.
Att tvingas börja om en gång till skulle ingen må bra av.