Plötsligt var jag tillbaka i "dungen" i Linköpingsförorten Tallboda. Den ståtliga eken låg en alldeles lagom distans ifrån den enorma myrstacken, och de fastspikade träbitarna gjorde det betydligt enklare att ta sig uppför stammen till de klättervänliga grenarna och den halvt färdigbyggda kojan. Jag, och alla andra Tallbodabarn också för den delen, besökte den lilla skogsplätten dagligen.
När jag stod framför väggen i Västerviks Klättercenter förstod jag varför. Det är ju vansinnigt roligt att klättra.
Jim Wasmuth var min instruktör den här eftermiddagen. Innan vi började fick jag prova ut ett par skor. Efter mycket om och men lyckades mina 39:or pressas ner i ett par 41:or.
– Det är väldigt små storlekar då skorna ska vara rejält tajta och fungera som en klo ungefär för att ge ett bättre grepp och en bättre känsla. Gummit på skorna kommer ifrån däcken på formel 1-bilar, berättade Wasmuth.
Med en aning ömmande tår var det dags för uppvärmning. Vi tänjde både fingrar, armar, axlar, nacke och ben, det mesta helt enkelt. Vi klättrade även lågt och lätt på väggen för att bli lite varmare och undvika sträckningar.
Först ut: bouldering.
Jag doppade händerna i krita och slog dem mot varandra så att ett vitt moln skapades. Jag kände mig som en laddad tyngdlyftare, det var bara ammoniaken under näsan som fattades.
Efter instruktioner förberedde jag mig genom att se ut vilken väg jag skulle ta. "Juggar" är de lättaste greppen där man kan få in fingrarna bakom, medan "pinches" är svårare att få tag om. Jag inriktade mig på "juggarna" så gott det gick.
– Klättra med benen annars får du mjölksyra i armarna, och drick även om du inte är törstig, sa Wasmuth.
Den lodräta väggen gick galant. När det var dags för den vågräta var det inte lika uppåt, mest nedåt.
Då jag själv var chanslös försökte Wasmuth hålla upp mig, men likt en säck potatis föll jag gång på gång ner i tjockmattan.
Jag kände mig vek och blev genast oerhört imponerad av bouldrare som hänger med kroppen i ett horisontellt läge. Vilken styrka i fingrar och bål!
Vidare till klättring uppför med sele och rep.
Ungefär som scouternas "var redo, alltid redo" kör klättrarna med "säkring klar, jag klättrar" efter att ha kontrollerat utrustningen.
Jag kände mig som spindelkvinnan som satte fart uppför skyskrapan i New York. Med ett leende på läpparna nuddade jag greppet allra högst upp.
– Du är jätteduktig, du toppar ju allting, berömde Wasmuth.
Vilken lycka! Och hjälp vad högt det var, insåg jag när jag tittade ner för första gången.
Att släppa taget och bli nedfirad var läskigt, men nästan lika kul som att klättra uppför. Jag ville upp direkt igen och testa en annan väg.
Efter ett tag var armarna och fingrarna rätt slut. Det var dags att varva ner och stretcha.
– Styrkan kommer snabbt om man klättrar ofta, samma sak med smidigheten och tekniken, sa Wasmuth.
Har du några tips till nybörjare?
– Klä er bekvämt, inga snäva jeans eller kjol. Resten hjälper vi till med och all utrustning får man låna här.
Träningsvärken i skuldrorna och underarmarna påminde mig om klätterväggen. Det bästa av allt: man kan ha kalas i Klättercentret.