Att paddla kanot på ett glittrande vatten en solig sommardag i Västervik går inte av för hackor. Att dessutom göra det med Sverigeeliten i en elva meter lång tävlingskanot, det är banne mig livskvalitet.
Westerviks KK:s Adam Ask är uttagen i det svenska juniorlandslagets K4-besättning som ska delta i junior- och U23-VM. Inför mästerskapet har de haft träningsläger i Västervik, ledda av förbundskaptenen Peter Ask.
Jag fick chansen att vara med på en träning och självklart tog jag den.
Innan passet fick jag dra på mig ett Sverigelinne i storlek 36. Jag, normalt sett storlek 40 och 183 centimeter lång, kände mig en gnutta obekväm. Men då uppvärmningen drog igång på land glömdes fåfängan bort.
Den unga och talangfulla truppen består av ett gäng mycket trevliga och ordentligt vältränade tjejer och killar. Bara sättet de bar kanoten på imponerade på mig.
Jag iakttog varenda detalj inför mina två 250-meters-intervaller som väntade.
Jag skulle sitta som trea i K4:an och jag märkte tidigt att både tredjetjejen och tredjekillen hade kapell och solglasögon eller keps.
– Man får mest vatten på sig där. Både från de första två och från den bakom, berättade de för mig med ett leende.
Då det kanske inte finns någon större badkruka än mig på denna jord var jag därmed mest nervös för det kalla havsvattnet.
Fotografen och jag åkte båt med Peter Ask och såg på när kanotisterna paddlade runt i Gamlebyviken och förberedde sig för sprintintervallerna.
”Ready, set, go”.
Vilken accelerering, vilken kraft, och vad snabbt en kanot kan glida över vattnet. 30 kilometer i timmen kändes som E4:an. Hur skulle jag kunna hänga med och paddla i det där tempot?
Det var min tur. Jag skulle byta plats med Andreas Edhag från Bråviken. Bara att kravla sig i denna smala farkost krävde sin teknik. Givetvis såg jag till att kapellet var på över benen för att minska vattenstänk.
I mina tankar snurrade instruktionerna jag fått på land.
”Håll fast paddeln med höger hand, öppna vänster hand och vrid runt paddeln till rätt vinkel mellan paddeltagen, håll ut armarna rakt för att få bäst kraft”.
Uppställda och strax redo för start berättade Albert Friman (Waxholm), som satt längst fram med en överkropp som Johnny Bravo, att vi skulle börja med vänster paddel.
Adrenalinet pumpade.
”Ready, set, go”.
Jag vet knappt vad som hände. Fort gick det och blöt blev jag, men allt jag fokuserade på var att försöka paddla i takt med Friman och Jens Torstensson (Bråviken) framför. Jag kom i ofas en gång, fick lyfta upp paddeln och hitta tillbaka. Jag har ingen aning om var på banan vi var när mjölksyran kom smygandes. Först i låren, sen i armarna och efter det i magen. När vi passerade 250-metersmärket och var klara, då ska de här grabbarna maxa i 750 meter till på VM. Respekt!
Den lugna paddelturen till-baka till start kändes i musklerna, men jag var glad. Jag fick vara med på en intervall till. Adam Ask, som satt bakom mig och hade full koll, påminde mig om de raka armarna.
”Den här gången kör vi på ordentligt”, sa Peter Ask.
Jajemän, tänkte jag och kunde knappt bärga mig till ”ready, set, go.
Nu hängde jag med bättre, kom inte i otakt, och hann förstå vad som hände. Jag fick till och med beröm av självaste förbundskaptenen.
Jag är frälst och nästan lite kär i kanotsporten. Och vattnet var inte ens kallt.