Vi ses på ett fik i centrala Västervik – och det visar sig att Brett Supinski, 26, har bra koll på Bageri 96 grader.
– Morotskakan här är kanon, kladdkakan också. Jag har nog testat det mesta från sortimentet, säger han med ett leende, innan han utbrister:
– Semla! Fy fan så gott.
Det är bråda dagar för amerikanen. Efter säsongens slut åkte han och lagkamraterna Luke Green och Danny Kristo på en liten turné till några europeiska huvudstäder.
– Vi var i London, Amsterdam och Barcelona. Amsterdam var min favorit, mest avslappnat och lugnt där. London var för mycket folk och Barcelona var galet. Sover dem aldrig där?
Det bör de rimligtvis.
– Tveksamt, alltså. Jag tror de äter middag vid halv elva på kvällen och festar till sju på morgonen. Det kändes så.
Det kanske var ni.
– Kanske.
När vi ses är det måndag och under tisdagen skulle Brett ta sig till Stockholm via Linköping för flyget hem till östra USA. Men innan avresa var det dags att blicka tillbaka på och sammanfatta ett "lyckat äventyr" i Sverige. Ett äventyr som aldrig höll på att bli av.
– Jag ville verkligen inte åka till Europa än. Det kändes som att jag gav upp proffsdrömmen hemma då och det var lite extra surt att båda mina proffssäsonger hemma hade präglats av covid. Den första avslutades i förtid på grund av pandemin och förra säsongen blev förskjuten och utan publik.
Hans tidigare erfarenheter av Europa var en turnering som fyra collegelag spelade i Belfast av alla ställen hans sista år på Union College.
– Jag visste inte så mycket men min europeiska agent tjatade på mig hela tiden att jag skulle ta den här chansen. Jag hade inte så mycket tid på mig att komma fram till ett beslut, heller.
Nej, för Supinskis South Carolina Stingrays gick förra säsongen hela vägen till finalerna i ECHL-slutspelet. Där förlorade man med 3–1 i matcher mot Fort Wayne Komets, där den sista matchen spelades i juli. Supinskis första match i VIK-tröjan var när laget spelade mot danska Rungsted (förlust 4–3) den 20 augusti.
– Ja, det gick fort och sommaren blev kort. Två veckor hade jag på mig så jag fick inte direkt någon försäsong. Det var jättekonstigt att spela i juli och sedan igen, i Sverige, i augusti.
– Men nu när säsongen är över är jag väldigt glad över att han tjatade på mig och fick mig att åka över. Det har varit en väldigt rolig säsong.
Ger man nödvändigtvis upp drömmarna om NHL när man åker till Europa?
– Nej, egentligen inte, det finns många exempel på spelare som hittar en väg dit via Europa. Man får göra det bra på en nivå, ta sig till nästa, försöka göra det bra där. Ta en kille som Max Veronneau som gjorde över 30 mål för Leksand i SHL, honom mötte jag fyra säsonger på college.
– Han fick NHL-matcher innan han åkte till Sverige förra säsongen, gjorde det jättebra och nu ser det ut som att han får ett nytt NHL-kontrakt. Man får ta det ett steg i taget bara.
TV-spelen fick följa med över Atlanten till lägenheten på Återvändsgatan. Men de användes aldrig. Supinski hittade annat att göra.
– Dels tog vardagliga saker mycket mer tid än vanligt på grund av språket. Jag hade jätteproblem första gången jag skulle handla i affären.
Beskriv "jätteproblem".
– Hemma är affärerna uppbyggda med gångar dit du går och hämtar det du ska ha. Här går man igenom affären på ett annat sätt så glömmer du något får du gå igenom hela butiken igen. Därför gillar jag Willys bäst, den är mindre. På Maxi går jag vilse.
– Sen är det så mycket som är annorlunda. Hur ska jag veta vilket smör jag ska ha när det finns 50 sorter?
Hur löste du det?
– Jag ringde min svenska kompis jag känner från att vi gick i skolan tillsammans, han guidade mig...
Det var inte bara vardagliga språkproblem som gjorde att TV-spelet fick stå orört. När Supinski först kom till Västervik var Myles Powell den ende transatlantiska kollegan, en kvot som sedan fylldes på. I oktober kom så Luke Green, friluftsvän, in i truppen. Han tog med Supinski till både nya platser och upplevelser.
– Han gillar ju att vara ute så vi hamnade ofta på Gränsö där vi lagade mat över öppen eld och badade.
Badade?
– Ja.
Vintertid?
– Ja.
Kallt.
– Mycket. Speciellt första gångerna. Sen blev det ganska behagligt efter ett tag. Vi gjorde det ganska ofta faktiskt. Hängde på Gränsö eller inne i stan och fikade. Tyvärr kom inte min familj över och hälsade på för jag hade gärna velat visa dem stan. Västervik är väldigt fint och annorlunda mot hemma.
Mycket av den svenska livsstilen som fikat, maten och det allmänrådande lynnet har passat Supinski, menar han. Men inte allt.
– Julmaten får stanna här. Det var hemskt, speciellt den där sillen. Den inlagda. Annars har det varit en ganska enkel omställning, mycket tack vare att lagkamraterna pratar så bra engelska, allihop. Det underlättade.
Plockade du upp någon svenska?
– Jag kan tyvärr inte påstå det. Min upplevelse är att stavningen liksom inte matchar uttalet vilket gör det jättesvårt. Däremot förstår jag enstaka ord när jag hör till exempel tränarna snacka. Såhär i efterhand känner jag kanske att jag skulle ha ansträngt mig lite mer på den fronten.
På isen blev det inte omedelbar succé för Supinski. En lite knackig start följdes av en skada men från jul och framåt var han en viktig motor i VIK:s offensiv.
– Andra halvan klart bättre än första, för egen del. Skadan störde lite grann men jag återhämtade mig snabbt och det handlade nog mer om att anpassa mig till spelet i ligan.
Hur är det att spela i Hockeyallsvenskan?
– Det är en väldigt defensiv liga, svårt att komma till och skapa chanser.
Skapade chanser och poäng gjorde Supinski, han landade till slut på 15+25 på 48 matcher, slutspel inräknat.
– Helt okej, jag kan inte säga annat. Det som känns sådär är liksom enskilda matcher jag känner att jag borde bidragit med mer men visst, det är inte dåligt. Framför allt har det varit väldigt roligt, både på isen och utanför. Vi hade ett riktigt bra gäng.
Supinski är, föga överraskande, fåordig om framtiden. Han har ju tidigare hintat om att ta "nästa steg" men utesluter samtidigt inte en återkomst till VIK i höst.
– Visst har man funderat lite grann på framtiden men den intensiva delen av det kommer nu när jag åker hem. Det viktigaste för mig är att jag känner att man tror på mig och att det passar mitt sätt att spela på.