"Min ambition i båset är att ha ett lugn som smittar av sig på spelarna" säger SHL-tränaren Niklas Eriksson.
– Västerviks-Tidningen, vad för er hit? frågar pressvärden när vi anländer till Behrn Arena i centrala Örebro.
Det är fredag och matchdag. Örebro tar emot klassiska Brynäs på hemmaplan, som krigar för att hålla sig kvar i SHL. Örebro å sin sida är redan klart för slutspel och har etablerat sig i toppen av tabellen.
– Vi är här för att träffa Niklas Eriksson, får pressvärden till svar.
– Jaha, då förstår jag. Han börjar bli stor här. Det är många som tycker om honom. Man såg verkligen skillnad på laget när han tog klivet från assisterande till huvudtränare.
Klockan är 18 och det är dags för domaren att släppa pucken. Niklas Eriksson och assisterande tränarna Jörgen Jönsson och Christer Olsson tar plats i båset. På andra sidan finns Brynäs, ledda av Peter Andersson. Eriksson ser fokuserad ut, växlande mellan att ha armarna i kors och händerna i fickorna. Han rör sig ständigt på samma plats, står aldrig still. Han vaggar runt, försöker hela tiden göra sig längre för att se över sina rödklädda spelare. Han ropar, skriker och manar på sina spelare – men tappar aldrig förståndet i vrede eller besvikelse. Örebro gör mål, fistbump med Jönsson, sen åker händerna ner i framfickan igen.
Nytt mål, ny fistbump.
Det här visar sig bli en bra dag på jobbet för Eriksson. Brynäs besegras på övertid vilket betyder två poäng för hemmalaget. Men 52-åringen är inte helt nöjd efteråt.
– Vi har pratat en längre tid om att hitta ett spel som är gångbart när man förhoppningsvis går in i ett slutspel. Vi pratar mycket om det enkla spelet och samtidigt vara svåra att möta. I matchen mot Brynäs lyckas vi inte riktigt med det fullt ut. Jag är inte helt nöjd med hur vi presterar och som lag skulle jag önska att vi var lite jobbigare att möta, säger Niklas Eriksson.
Snart stundar SHL-slutspelet för Niklas Eriksson och hans Örebro, som etablerat sig i toppen på allvar. "Vi pratar mycket om det enkla spelet och samtidigt vara svåra att möta."
Vi slår oss ner i tränarummet efter att ha fått en rundtur i spelarutrymmet. Det är här Örebro Hockey har sin dagliga verksamhet med Niklas Eriksson, Jörgen Jönsson och Christer Olsson i spetsen. Eriksson och hans stab har på några säsonger tagit Örebro från mellanskiktet till toppen av SHL.
– Alla vi tre har ju mötts som spelare. Christer spelade i Brynäs och Frölunda och Jörgen i Färjestad men även Rögle. Vi har haft några riktiga drabbningar mot varandra. Men Jörgen är ju ingen spelare som man hade ett horn i sidan till på isen. Man ser i dag att Jörgen triggas av stressade situationer, och han är bra på att hantera det när allt sätts på sin spets.
Tre tidigare storspelare, förknippade med helt andra klubbar, har lyckats bygga upp något riktigt spännande med Närkelaget. Jönsson sköter forwards och powerplay, Olsson backar och boxplay och Eriksson med helhetsansvaret för laget.
Vad är hemligheten bakom förändringen på planen?
– I spelet har vi pratat mycket om att ha en balans. Att hitta en balans mellan presspel, som är väldigt populärt i dag, och ett samlat spel. Vi har jobbat mycket med omställningsspelet och där har vi varit bra. Det är inget unikt sätt att spela på. Vi försöker vara dynamiska i spelet.
Niklas Eriksson är en legendar inom svensk ishockey med 721 matcher i Leksand och OS-guld 1994 med Tre Kronor i Lillehammer. Han har alltid varit en riktig hockeynörd och dessutom intresserad av ledarskap, så när den egna spelarkarriären tog slut 2007 blev steget till tränarbänken naturlig. Han klättrade inom Leksands organisation innan han fick sparken från klubben 2011. Efter det väntade Lillehammer, Almtuna och nu Örebro.
– Tiden i Almtuna var väldigt viktig för mig. Att vara tränare innefattar också att vara tränare i motgång. Ungefär halva delen av sin tid förlorar man, och det glöms ofta bort. Man blir hyllad när man vinner, men att hantera motgång är jäkligt tufft. Men det är i motgångarna man stärks, och det gäller att hitta lösningar.
Att vara hockeytränare är långt ifrån någon säkerhet. En dålig period med några förluster för mycket kan betyda sparken även för den bäste. När Eriksson blev uppsagd av Tommy Salo i Leksand gjorde det ont, medger han. Men samtidigt resulterade det i nya erfarenheter efter så många år i samma klubb.
– Vi var ändå hyfsat bra med i tabellen och det fanns inga indikationer på att det skulle ske. När man sedan får kicken efter 22 år av klubben närmast hjärtat, det var tufft. Men när jag ser tillbaka på det så kanske det var det bästa som kunde hända, att jag kom från Leksand. Jag fick bygga upp en egen tränarkarriär.
Niklas Eriksson är en legendar inom svensk ishockey med 721 matcher i Leksand och OS-guld 1994 med Tre Kronor i Lillehammer. Men nu är det Örebro som gäller.
Man får många åsikter som tränare, både positiva och negativa, hur hanterar du det?
– I sociala medier läser jag ingenting om Örebro. Jag har en dotter som har full koll på den biten och som ringer ibland. Men det är en svår balansgång för man måste ha lite koll, och ibland frågar jag vår mediakille hur tongångarna går. Det går inte att avskärma sig helt.
Han försöker att påverkas så lite som möjligt av sociala medier och tyckare. Han läser inte ens lokaltidningen Nerikes Allehanda, visar det sig.
– Jag tror det är ganska bra att ha lite distans, både i medgång och motgång.
En normal arbetsvecka för Niklas Eriksson är måndag till lördag. Det är matcher, videogranskning, träningar, samtal med spelare, resor och planering. Han berättar att han har svårt att släppa hockey under de få lediga dagar som finns under en säsong.
– Jag tänker att man är i en bubbla under säsongen. Man kliver in där i början av augusti och kliver ut när säsongen är slut. Jag ligger inte sömnlös på nätterna, jag kan koppla av. Men man släpper aldrig riktigt tankarna på laget, så mentalt slappnar man inte riktigt av under de här åtta månaderna.
Hur gör du för att orka med tempot?
– Jag tränar mycket själv, mest cykel. Det är mindfulness för mig och under säsong cyklar jag mycket inomhus. När våren kommer och det är dags att analysera säsongen cyklar jag många långa turer utomhus. Det är ett bra komplement och man får möjlighet att reflektera.
Det var intressant att se hur du agerade på bänken under matchen. Du verkar vara superfokuserad, men utan att förlora behärskningen. Hur upplever du dig själv på bänken?
– Jag försöker vara ganska lugn. Min huvuduppgift är ju att kunna analysera matchen från bänken. Det viktigaste är förberedelserna inför en match och sedan är det killarna där ute som ska prestera. Jag har mitt sätt att coacha, och även om jag ser väldigt lugn ut så kan jag känna när det blir lite för hög anspänning. Min ambition i båset är att ha ett lugn som smittar av sig på spelarna. Men sedan måste man såklart kunna visa känslor också.
Steget från spelare till tränare kom naturligt för Niklas Eriksson, som under karriären fattade intresse för ledarskap. "Att vara tränare innefattar också att vara tränare i motgång. Ungefär halva delen av sin tid förlorar man, och det glöms ofta bort."
Niklas Eriksson lämnade Västervik som 16-åring för hockeygymnasiet i Leksand. Men familjen bor kvar och han besöker hemstaden någon gång varje år. Han har också koll på moderklubbens resa till Hockeyallsvenskan.
– Jag har koll på VIK. Men jag var minst lika intresserad av fotboll som liten och spelade i IFK Västervik. Men jag kollar mycket på allsvenskan och en hel del på VIK. Men mest för att hålla koll på spelare. Sedan har jag lite kontakt med Mattias Karlin och vi hörs någon gång per år. Han kan tipsa om spelare och sådär.
– Det VIK gjort är fantastiskt. Men det man hoppas på nu är en lite större satsning från kommun och näringsliv. Den arena som finns i dag räcker ju inte. Jag kommer ihåg när den blev till och det var hur stort som helst, men det var 37 år sedan. Nu är det dags att göra något med hallen, det är rimligt om man ska bli ett stabilt lag i allsvenskan.
Men det är som sagt inte Västerviks IK som Niklas Eriksson är mest förknippad med. Tröja nummer 16 är hissad i Tegera Arena och med flest matcher i klubbens historia är det så klart speciellt för Eriksson att komma upp och möta Dalalaget.
– Lite speciellt är det ju, men det har blivit en vana nu. Man känner alla i hallen, men samtidigt är det ett jobb det här. Jag är anställd av Örebro och är fokuserad på att göra jobbet. Men det är speciellt och Leksand är riktigt bra i år. Vi skulle kunna få möta dem i ett slutspel, och det finns en rivalitet mellan Örebro och Leksand. Det är bara synd att det är en coronasäsong och att publiken inte får vara här.
Årets SHL-slutspel är snart här. Vilka som lyckas ta sig dit, eller vilka lag som ställs mot varandra, vet vi inte i nuläget. Klart är i alla fall att Västervikssonen Niklas Eriksson kommer göra allt för att ta sitt Örebro hela vägen.
De tre tidigare storspelarna Jörgen Jönsson, Niklas Eriksson och Christer Olsson har på några säsonger förvandlat Örebro till ett topplag.