Fyra av de fem första, sju på topp tio. Det är tunga pjäser i offensiven som Västerviks IK måste fylla. Inget ovanligt för VIK visserligen, som gjort sig kända för sin förmåga – och öppenhet för – att slussa spelare uppåt längs den europeiska karriärstegen.
Frågetecknen är alltid flest framåt den här tiden på året; just för att det är här flest namn byts ut och för att det är just poänggaranti som klubbarna betalar för. Den sortens garanti kostar för mycket för VIK som får nöja sig med att gå på meriter, sin egen scouting och hoppas att man träffar mer rätt än fel. Så ser verkligheten ut för VIK och fyra, fem andra föreningar.
Ska vi börja med det positiva så har VIK faktiskt fått behålla en helt okej andel forwards. Om Gudmundsson vill kan han (på pappret) mönstra den i våras så framgångsrika kedjan med William Wiå, Mattias Wigley och Alexander Hilmerson. Han kan också luta sig mot Joakim Hagelin och Victor Öhman. Till viss del åtminstone. För ni har säkert noterat att det även här finns frågetecken: Hilmerson är skadad, Hagelin har varit det och statistiskt kommer Öhman att bli det, även om han ifjol var med för det mesta. Det är lite oroande, att kärngruppen bland (svenska) forwards har skadeproblem. Är de hela och friska är de, alla tre, riktigt bra i den här ligan. Minns inte minst Hilmersons kanonvår.
Det är rekordmånga nordamerikaner i VIK i år, aldrig tidigare har sex stycken varit i samma omklädningsrum. Vi gick igenom backarna igår, framåt handlar det om fyra spelare som till stor del kommer att avgöra hur offensiven (och det haltande PP:t) kommer att funka. Marcus Vela är klass, det har vi sett. Är han lika bra när matcherna duggar tätt och studsen går emot säljs han i februari, förutsatt att VIK har någorlunda marginal till kvalplatserna. Grayson Pawlenchuk är en intressant spelartyp som kommer att göra mycket nytta, men når han 20+ poäng? Och hur är Troy Loggins status efter ett år utanför rinken? Alexis D'Aoust har fina meriter men har hittills sett ut att behöva mer tid – finns den tiden?
Målvaktssidan är bättre, backsidan likaså, forwardssidan är jag inte lika säker på. Svenskarna är på totalen en knapp nedgradering (Holmström/Wahlgren/Benker vs Stenlund/Plato/Lindelöw) medan nordamerikanerna såklart är svåra att sia om. För att beteckna den som likvärdig eller bättre än för ett år sedan hade jag gärna sett att en av fjolårets spetsar stannat.
Det kanske visar sig att D'Aoust kan ersätta McKenzies 20 mål, att Vela kan vara en större (bättre?) mindre flashig Powell och att Loggins kan trolla som Supinski. Det vet vi inte – och kom ihåg att vi för ett år sedan tänkte likadant kring Powell vs Kellen Jones eller McKenzie vs Gropp, till exempel.
Ja, ni fattar. Det är ovisst men jag tycker det tåls att sägas igen; jag gillar att VIK, nu även under Gudmundsson, fortsätter på den stig Emil Georgsson trampade upp. Alternativet hade varit en grå trupp med lika stora frågetecken från ettan eller smulorna från andra allsvenska lag. Det finns fynd att göra även där och de ingredienserna finns i årets VIK-cocktail också, men finessen, kryddan om vi ska ta den överskattade och inte helt vattentäta liknelsen hela vägen, ska komma från Nordamerika.
Det är närapå en konstant i VIK.
Och ovissheten har sin charm.