"Vi ska utnyttja att de kommer hit med ett sämre momentum", sa VIK-tränaren Martin Gudmundsson inför mötet med ett hackande Mora. Initialt såg han ut att få rätt: hans lag kom ut med en furiös fart och anfallslust, som också renderade en 2–0-ledning som bara skulle försvaras in i första paus och väl där skulle ytterligare tvivel gro i gästernas huvuden.
Istället: en mänsklig men slarvig utvisning från målvakt Henrik Lundberg, PP-reducering, frikostigt försvarsspel från en av egna medel slutkörd Bode Wilde och en slutsekundskvittering. Det där momentumet tillhörde istället Mora och de tvivel som grodde i paus var i hemmalägret.
Därefter hamnade VIK i ett grepp man inte förmådde ta sig ur. Man kan argumentera för att ett par uteblivna utvisningar påverkade händelsekedjan men när chansen till en kvittering väl dök upp (Mora hade utnyttjat ännu ett VIK-misstag till att fullborda vändningen) så missade Josh Wilkins straffslaget. Ett straffslag jag tycker att en för kvällen het Victor Öhman, som dittills gjort båda hemmamålen, borde ha slagit. Lätt dörr att sparka in med facit på hand, men ändå.
Lägg till att nordamerikanerna återigen blev utmanövrerade (långa skift, till synes rätt själviskt spel) så fanns det inte mycket kvar att jobba med för VIK. Dessutom saknades Alexander Hilmerson, trots att han stod med i laguppställningen. Frågetecknen kvarstår kring hans skadestatus därmed.
Sen kom ju den där andra straffen. Då var det ingen diskussion om vem som skulle ta den. Öhman klev fram, gjorde ner Matteus Ward och lyfte in 3–3 och såg mer eller mindre på egen hand till att rädda VIK från en onödig nollpoängare. Som målkungar gör kvällar spelet inte stämmer.
När Max Krogdahl fick matchstraff för charging med 45 sekunder kvar så blev den poängen VIK hade och till slut fick en rätt hyfsad utdelning. Och sett till prestationen över hela matchen var man nog inte förtjänta av mer, trots föredömligt försvarsspel under i stort sett hela övertiden.