I den första perioden var VIK lite tillbaka i gamla synder.
Eller ja, spelmässigt såg det ganska – för att inte säga väldigt – bra ut.
Men trots ett klart övertag i skottstatistiken med 10–3 så var VIK i underläge med 0–1 efter att Linus Persson överraskat Emil Kruse med ett snabbt första skott, efter 04:23.
För VIK då?
Tja, Trevor Mingoia snubblade på sig själv i fritt läge medan Filip Suchý fick på ett för tamt avslut för att vålla Jonas Arntzen i Leksands-målet några som helst problem.
Trots det märktes det att det var en positiv känsla hos merparten av de 1822 hemmasupportrarna i Plivit Trade-hallen.
När VIK gavs chansen i powerplay var det däremot ofta ett långsamt tempo och få avslut som fick publiken att utbrista mer "neeej" än "jaaa".
Och åt andra hållet piskade ett par mer eller mindre diskutabla tvåor upp stämningen ytterligare.
Målen verkade också lysa med sin frånvaro efter utmärkt målvaktsspel på båda delar av isen.
Men med fem minuter kvar av den andra perioden så skulle VIK till sist få till sin kvittering efter att Gabriel Desjardins tryckt in pucken från nära håll. Ett mål som för stunden kändes väldigt rättvist – sett till spelet.
Även fast 1–1 stod sig in till den tredje perioden så hade VIK fortsatt att sätta hög press och i efterdyningarna skapa chans på chans.
Många skott, som till exempel Erik Gustafssons i kanonläge, missade dock målet helt.
Något som, VIK-dominans i spelet eller ej, gjorde matchen helt öppen inför den tredje perioden.
Och i öppna matcher brukar det vara de allra bästa målskyttarna som kliver fram. Leksands Thomas Valkvae-Olsen visade sig inte vara ett undantag när han med sitt nionde(!) mål för säsongen sköt hem alla tre poängen till Dalarna.
För trots en del chanser i mitten av perioden så skulle Gabriel Desjardins mål bli VIK:s enda.
Och när Valkae-Olsen i slutskedet satte sitt andra mål bakom Kruse var det definitivt över för VIK.
Än mer när Jon Knuts punkterade matchen fram till slutresultatet 4–1 i öppen kasse.