Som alltid är det vissa lag som lyckas, misslyckas – eller presterar precis som man väntat sig. Den pågående säsongen av Hockeyallsvenskan är inget undantag.
Sporten delar här ut ris och ros till lagen som förtjänar det – baserat på förväntningarna.
Vi börjar med den positiva topp 3-listan:
1) Almtuna
– Laget från rikets fjärde största stad spelar i en undermålig ishall (bara Västervik är sämre) och har fortsatt svårigheter att locka publik. Att Almtuna snittar 1 400 åskådare säger en hel del om den uteblivna hockeykulturen i akademistaden Uppsala. Men det tycks inte bekomma den här årgången av Almtuna. Varje vecka har jag trott att de ska falla tillbaka, men AIS vägrar vika sig. Det här är en lagmaskin utan poängkungar som bara matar på. Tänk om de skulle nå den hockeyallsvenska finalen – då kanske det skulle komma 2 000 till ladan. Det är spelarna värda.
2) Timrå
– Många var skeptiska till medelpadingarna inför säsongen. Jag hade dock en god magkänsla som för en gångs skull kanske visar sig vara rätt. Men att det skulle flyga så här högt? Den såg jag inte komma. Det är visserligen svunna tider med Timo Pärssinen, Pär Styf, Kimmo Koskinen och SM-semifinaler. Men Timråfansen ska ändå vara stolta över var laget befinner sig just nu. Modo och Björklöven är akterseglade, det är inget tvivel kring vilket allsvenskt lag som är starkast på norrlandskusten.
3) Oskarshamn
– Efter ett moloket fjolår har Oskarshamn höjt sig markant och var på allvar med och hotade om en plats bland de två första. Formen är dock sannerligen inte den bästa. Men kanske är den på uppgång igen? IKO hade sex raka förluster inför förra omgången och låg under med 0–3 borta mot AIK efter första perioden. Jag twittrade då syrligt: "Oskarshamns form är sämre än min under Karhu Run 2016". Vad som hände sen? IKO svarade för en bragdartad vändning och vann med 6–5. Det är bara att applådera. Totalt sett har Oskarshamn gjort det väldigt bra. Frågan är bara hur mycket klubbens stora lånekarussell kommer att påverka slutprodukten.
Och vi avslutar med det negativa:
1) Karlskoga
– Supersuccén från förra säsongen är bytt mot ett kompakt mörker. Karlskoga har ofta blivit av med många viktiga spelare, men klubben har ofta varit skickliga på att hitta rätt ersättare. 2017/2018 har det mesta gått snett. Jag såg inte BIK som ett kommande topplag under sensommaren, men en jumboplats kunde jag inte föreställa mig. Magin är borta i Nobelhallen. Grisiga och jobbiga BIK har förvandlats till ett skört och lätthanterligt lag. Karlskoga har en diger uppgift framför sig för att undvika kvalspel. Jag tror inte att det går vägen. Om SHL-kvalet mot Rögle i våras var en fröjd, så blir årets kvalserie en pärs av stora mått.
2) Modo
– Det var rätt mycket snack om Modo inför säsongen. Nu var Ångermanlands stolthet moget för en plats i den absoluta toppen. Nu skulle de inte underskatta serien. Att döma av vad vi har sett hittills så är laget helt enkelt inte tillräckligt bra för att ens vara nära att ta sig högst upp på täppan. Modo har absolut en teoretisk chans att krångla sig tillbaka till SHL, större under har skett. Men att laget har närmare till niondeplatsen än till andraplatsen gör ingen människa belåten i hockeynästet Örnsköldsvik.
3) AIK
– Det känns lite hårt att sätta Gnaget på den här platsen. De ligger ändå femma med fem poäng upp till andraplatsen. Jag tror fortfarande att AIK kommer tvåa bakom Leksand, men jag trodde att Solnaklubben skulle få en behagligare resa dit. För mig är AIK och Leksand de två skarpaste lagen i serien och bör i slutändan lägga beslag på de ädlaste placeringarna. Spetskompetensen i AIK är enorm. Det jag efterlyser är en bättre jämnhet. Och jag räknar inte med något annat än att det faller på plats snart.
Vad ger vi då lagen som ÖM-sporten bevakar för omdöme helhetsmässigt?
Vita Hästen
– Spelet i powerplay – med maestros som Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson – är dödligt och Pontus Sjögren (hur ringrostig är Viktor Kokman?) ger oftast sitt lag chansen att vinna matcher. Arbetsinsatserna som Vita Hästen gör går heller inte att anmärka på. En stor faktor som gör att laget inte parkerar högre upp i tabellen är trubbigheten på vissa håll och kanter i spel fem mot fem. Jag tycker att Vita Hästen gör det lite för svårt för sig i vissa situationer, ibland är det bättre att ta skottet än att söka den optimala passningen. Spelare som Simon Mitman, Alexander Pettersson och Emil Eriksson är inte de som ska vräka in poäng, men känslan är att pjäser som Jonathan Tholander och Villiam Haag har bra mycket mer offensiv flärd inom sig att bjuda på. Det skulle inte direkt missgynna Hästen, som jag ändå tycker har gjort en okej säsong hittills sett till vad jag förväntade mig.
Västerviks IK
– Tappen av spelare som Olle Liss och Fredric Andersson blev av naturliga skäl kännbara. Att Victor Öhman har gått skadad stora delar har inte heller gjort saker och ting lättare. VIK har inte lyckats hitta någon pålitlig stabilitet; högstanivån är toppklass medan lägstanivån under vissa matcher har gjort att flera retliga poäng har gått förlorade. Förutom nämnde Öhman så saknar VIK någon riktig spets som under tid kan spotta in mål och assist och trollbinda supportrarna. Det går inte sällan åt många målchanser innan VIK förmår få in pucken bakom keepern. Fish och Blomberg har uppvisat embryon till att axla något som liknar en spetsroll ett antal gånger, men utan att blomma ut för fullt. Helhetsintrycket av VIK blir trots allt godkänt. Jag kan inte kräva mer av dem på den här nivån som VIK har ringa erfarenhet av.