Matchklockan visade 19.55 i tredje perioden och VIK ledde med 3–1 hemma mot Vita Hästen.
Hemmapubliken jublade, de tillresta supportrarna från Norrköping hade mer eller mindre gett upp och Vita Hästen, då en dinosaurie i divisionen skulle för ovanlighetens skull lämna en match i division 1E med noll poäng.
Trodde alla.
När tredje perioden var över stod det 3–3 på resultattavlan.
Vad var det som hände den där novemberkvällen 2012?
Här är historien om den makalösa upphämtningen. Eller raset, om man så vill.
Det var VIK:s match från början, man tog inte bara ledningen, utan skrinnade ifrån till 3–0 efter mål av Joakim Englund, Eric Przepiorka och Ragnar Karlsson. En Erik Rosén-reducering i slutet av andra perioden gav dock hopp till Patrik Klüfts manskap.
Och Vita Hästen låg på. De skapade oro, skapade chanser, men förmådde inte att överlista Reid Ellingson i VIK-kassen. När flaggorna vajade som mest i hemmaklacken, så kom till slut 3–2 genom Tomas Wallgren.
– Tio sekunder innan det målet så har vi pucken låst i ena hörnet. Där tror man ju att det är klart. Men de lyckas få loss den och få in ett mål, säger Niclas Heed.
Tid: 19.56.
Hemmalaget såg inte alltför nedstämt ut. Fyra sekunder kvar och tekning i mittzon. Att Vita Hästen skulle göra ett mål till fanns liksom inte på världskartan.
– Det var kört, så kände alla. Vi tyckte att det var lite skönt att få ett tröstmål. Men vi såg det som just enbart ett tröstmål och inget annat, säger Tomas Wallgren, som assisterade till både reducering och kvittering.
Heed och hans lagkamrater åkte för att byta. Då sa VIK-tränaren Mattias Karlin till Heed att ta den sista tekningen.
– Både jag och Karlin hade nog i bakhuvudet att jag vann en viktig tekning i slutet av matchen några omgångar tidigare. Då lade jag mig ner för att blockera pucken och tänkte göra samma sak igen.
Pratade du med dina lagkamrater innan tekningen?
– Nej, jag tror inte det. Jag var ganska säker på att det var lugnt. I efterhand skulle jag ha fokuserat på att stänga min vänstersida då deras tekare ställde två spelare där.
Wallgren, däremot, styrde upp sina medspelare.
– Jag sa till mina lagkamrater att åka allt de kunde rakt fram. Jag ville ha två spelare som startade till höger om mig. Det var dit jag skulle försöka att få pucken efter tekningen. Det var ju lika bra att ge det en ärlig chans fast det kändes hopplöst, säger Tomas Wallgren som gjorde två säsonger i Vita Hästen mellan 2011 och 2013.
– Sedan minns jag att jag blev överraskad över Västervikscenterns agerande vid teket. Han försökte dyka på pucken vilket gjorde att jag hann få till en bra träff på pucken. Därefter studsade pucken över någon klubba eller skridsko och helt plötsligt var vi två mot noll i stort sett. Det var otroligt. Jag tror att Västerviksspelarna var paralyserade eller något, säger Tomas Wallgren.
Heed igen:
– Allt som kunde gå fel för vår del gick fel. Jag missade helt i tekningen och blir som en sköldpadda. Jonas Ström visste inte vem av de två spelarna på sin sida han skulle hålla, Sebastian Owuya hamnade på mellis, Joakim Englund fick strul på sin kant och Andreas Bergström sticker rakt fram för att göra ett mål till framåt.
Uppskattningsvis en tiondel innan slutsignalen ljöd slog Jimmy Andersson in 3–3 på pass från Jesper Samuelsson. En mirakulös upphämtning var fullbordad. Spelarna i Vita Hästen trodde knappt att det var sant, inte Västerviksspelarna heller för den delen.
– Jag kommer ihåg att jag faktiskt hann tänka på om vi skulle hinna få till ett avslut eller ej. Att det sedan gick vägen var sanslöst. Det är det sjukaste jag har varit med om inom hockeyn. Just att det var under de sista sekunderna i tredje perioden gjorde det ännu mer speciellt, det hade inte varit samma sak om det varit i första perioden, säger Wallgren.
– Man trodde inte det var sant. Det skulle inte hända igen på en miljon gånger. Jag skulle nog inte ha tagit den tekningen, jag var egentligen inte särskilt bra på det. Det var ingen Dan Pettersson som Karlin slängde in, säger Heed med ett skratt.
VIK tog sig samman och vann sedan matchen efter straffar. Det bekom dock inte Vita Hästen och Tomas Wallgren som i stort sett redan hade säkrat seriesegern. För VIK, och Heed, var det åtminstone plåster på såren.
– För egen del var det skönt. Jag satte en av straffarna, minns han.