Värmlänningen Emil Kruse, 23, och Stockholmskillen Viktor Östlund, 24, påminner en hel del om varandra.
Inte bara för att de är målvakter med kepsen gärna bak-och-fram.
Förra säsongen fick VIK:s nya målvaktsduo stå i lite i skuggan. För Östlund blev det 22 matcher bakom Fransson medan Kruse noterades för 11 matcher i SHL med Rögle. Ingen av målvakterna har, av olika anledningar, hittills gjort fler än 26 matcher under seniorsäsong.
Något det lär bli ändring på nu.
Känner ni själva att ni verkligen har chansen nu?
Viktor: Jag tror nog båda går för det. Annars är det ingen idé att byta om alls känns det som. Så vi lär absolut tävla, köra på och trigga varandra. Det är det som är roligast.
Emil: Jag tror att det är bättre att ha det så än att det finns en given etta. Nu måste man göra bra ifrån sig hela tiden för att få stå. Om du vet att du har förtroendet oavsett är det säkert lätt hänt att du tar det lite lugnare på träning och allt annat. Som målvakt tror jag inte det är bra.
Ni kommer båda från ganska liknande säsonger i olika klubbar. Hur tufft var det till exempel förra året?
Emil: Till att börja med så fick jag stå mycket i Rögle i början. Men vi fick en tuff start hela laget och kom fel in i det nästan allihopa. Sedan kom det en period där jag fick stå lite mer och laget dessutom gick bättre, innan en tredje målvakt kom tillbaka varpå jag blev utlånad till Södertälje där jag drog ledbandet i första matchen.
Viktor: För mig blev det en lång startsträcka när jag inte riktigt kom in i det under hösten. Och när det väl började gå bättre var det svårt att få chanser. Och när jag väl fick chanser och tog dem så fick jag inte några flera chanser förrän i slutet när Fransson blev skadad. Då kändes det bra faktiskt, särskilt med tanke på att hela laget också höjde sig.
Kan det som målvakt vara en svår balansgång att både hjälpa och tävla mot den andre?
Viktor: Det gynnar oss att kunna pusha och hjälpa varandra på träningar. Båda vill på något sätt utvecklas, men huvudfokus ligger alltid på ens egna spel.
Emil: Situationen är något man vant sig vid som målvakt. Att det är två stycken om en plats. Redan som liten var det så och nu funderar i alla fall inte jag så mycket på det. Vi vet att det är skillnad på utespelare och målvakter.
Och det här med att stå vid sidan om och öppna båsdörren under matcher. Hur känns det egentligen?
Emil: Det är inte det roliga i det här och ingen direkt höjdare. Men även om man hamnar där får man försöka vara positiv och dra sitt strå till stacken så laget går i rätt riktning.
Viktor: Håller med. Helt ärligt så är det inte så jäkla kul. Det är inte därför man kommer till träningen och kör hårt varje dag. Till och från när man vill in och spela eller varit skadad kan det vara extra jobbigt.
Avslutningsvis. Hur blev ni målvakter?
Viktor: Jag kommer ihåg att jag var utespelare först. Men skydden, maskerna och det minns jag var så himla coola. Så det var nog mer därför jag blev målvakt än att jag var riktigt bra på det.
Emil: Det var lite både och för mig. Utespelare tyckte jag var roligare först, men jag var inget bra på det. Så då fick jag tänka om lite och när jag vid tolv års ålder förstod att jag var mycket bättre i mål fick det bli så.