– När jag tittade mig omkring var det bara stora namn. Teemu Selänne, Steve Niedermayer, Saku Koivu, Bobby Ryan. Det var galet och jag lärde mig extremt mycket om vad det innebär att vara ett proffs där.
Vi börjar i Anaheim. Det var för NHL-organisationen Anaheim Ducks som Rob Bordson skrev på sitt första proffskontrakt, på våren 2010. Då hade han, efter två bleka säsonger, fått ett genombrott sitt tredje college-år hemma i Duluth, Minnesota (samma som Peter Krieger blev dubbel mästare med, mer om det senare). Belöningen kom via ett tvåårsavtal med Ducks och studierna fick vänta.
– De sa att jag behövde matcher. I college spelar du kanske 30-40 matcher men som proffs är det uppemot det dubbla. Jag åkte till Anaheim direkt på våren när vår säsong var slut och slutförde den med deras organisation.
Något spel i NHL blev det dock aldrig – men det var nära.
– Jag var med och tränade med dem och tog till och med matchuppvärmningarna vid några tillfällen men det blev tyvärr aldrig något spel, säger Bordson, som under hela intervjun är väldigt öppen och ofta med ett leende.
Tiden i Anaheim blev kort men därifrån tog Bordson som sagt med sig mycket han haft nytta av under karriären. En karriär som mestadels spenderats i AHL, ligan under NHL. 380 matcher har det blivit, de allra flesta i Adirondack Phantoms.
– Du lär dig fort att du måste vara beredd på förändring hela tiden när du spelar i AHL eller tillhör en NHL-organisation. Jag blev trejdad vid två tillfällen och det kan betyda några veckor på hotell, nya lagkamrater, nya städer. Men man vänjer sig vid det. På ett sätt är det skönt i Europa att du har mer kontroll som spelare.
Säsongen 2015/16 var Bordsons senaste på nordamerikansk mark. Som många andra spelare delades den mellan flera organisationer. Adirondack Phantoms hade nu blivit Adirondack Thunder och spelade ett hack ner, i ECHL. Där inleddes säsongen, vidare till Providence i AHL och sedan till Iowa Wild i samma liga.
– Min roll i AHL har alltid varit defensiv center. Siffrorna har alltid varit helt okej men jag var inte tillräckligt bra för att ta en offensiv roll.
Där någonstans kände Bordson att det kanske var dags att höja blicken mot andra sidan Atlanten.
– Under hela min karriär har jag känt att jag vill testa att spela i Europa och många lagkamrater har genom åren sagt att mitt spel skulle passa mycket bättre här. När chansen i Tyskland dök upp kändes det rätt.
Han hamnade i Fischtown Pinguins, en klubb från Bremerhaven i norra Tyskland. Tillsammans med kedjekamraten, den jämngamle Jack Combs, ledde han Fischtowns offensiv när de överraskade och tog sig till kvartsfinalerna.
– Ett mycket bra år på många sätt. Hockeyn var rolig och det funkade bra utanför.
Det andra året i Tyskland, i Düsseldorf, blev inte lika framgångsrikt och till säsongen efter valde han att byta land.
– I Düsseldort blev det inte riktigt rätt. Jag kom in i laget sent i augusti och kom snett på det. Därför valde jag att skifta.
Nästa anhalt blev Dornbirner EC, i Österrike. Äventyret i alplandet varade bara i en rund månad.
– Jadu..., börjar Bordson.
– Det var i femte träningsmatchen, i andra bytet i matchen, som jag skulle hämta en puck bakom mål. En motståndare ramlade över mig och min skridsko fastnade mot sargen så mitt knä hade ingenstans att ta vägen utan det vek sig. Jag kände direkt att det inte var bra.
Några dagar senare kom resultaten: knät var trasigt och skulle kräva operation. Förväntad konvalescens: sex till nio månader.
– Ett tungt besked, så klart. Operationen gjorde jag i Österrike och det gick bra. Runt nyår flög vi (Rob och fästmön) hem.
Bordson tänkte nämligen inte bara återhämta sig för att fortsätta sin karriär utan han tänkte slutföra ett annat projekt under skadefrånvaron.
– Från januari till maj var jag student på heltid. Jag satt i skolbänken med 20-åringar vilket kändes lite skevt men samtidigt var det roligt. Känslan när jag var klar och tog min kandidatexamen var otrolig och verkligen värt slitet.
Parallellt med studierna rehabbade han sitt knä och från mars och framåt var han på is med Minnesota-Duluth Bulldogs, skolans ishockeylag. Där Peter Krieger spelade.
– Vi var lagkamrater på ett sätt, men ändå inte. Jag fick vara med dem en del och körde mycket med målvakterna. Det var jättebra för mig. Krieger har jag känt i kanske tre år, berättar Bordson.
De båda kommer från Minnesota och det gör också VIK:s amerikan Jake Randolph. Han kommer faktiskt också från Duluth, precis som Bordson.
– Det är ganska kul, faktiskt. Det gör mycket för oss alla tror jag att man har några man känner. Randolph har jag åkt en del skridskor med när vi var yngre. I Minnesota är det väldigt vanligt att man åker skridskor på en frusen sjö. Det har blivit många timmar på sådana genom åren.
Både Krieger och Randolph är några år yngre än Bordson och har mycket mindre erfarenhet, inte minst från proffsspel i Europa.
– Jag får hjälpa dem mycket, men det tycker jag är kul. Jag har sagt till dem att det inte finns några dumma frågor, jag har själv varit den som ställt dem. Det passar mig bra att vara en liten fadersfigur eller ledare, till och med de andra i laget kallar mig ”dad” (pappa) ibland, skrattar Bordson.
Han berättar vidare att han försöker hjälpa de många unga spelarna i VIK bli bättre.
– Under träningar och matcher försöker jag prata mycket med dem och förklara att de ska titta på vad de erfarna spelarna gör, man lär sig mycket på det sättet.
Under försäsongen har Bordson hållit till i en offensiv kedja tillsammans med Victor Öhman och Ken Jäger. Bordson har tidigare haft stor framgång med en riktig sniper bredvid sig. Han ser möjligheterna till ett bra samarbete med Öhman.
– Varje dag säger jag till honom att ”kom ihåg att du skjuter och jag passar”. Bara han tar sig till en öppen yta så kommer passningen. Det är lätt att se varför han gjort så många mål i ligan som han har. Hans skott är riktigt bra och han är stark på pucken. Han påminner faktiskt mycket om Combs som jag spelade med i Fischtown.
Ungefär ett år efter operationen är Bordson redo att leda VIK till en ny framgångsrik allsvensk säsong.
– Jag tänker inte ens på knät längre, det stör mig inte alls. Timingen är inte hundra än men det kommer stegvis, precis som för laget. Jag kommer att vara en spelare som alltid är professionell och gör jobbet över hela banan, varje match, och hoppas kunna leverera poäng framåt också.